Mejla

Malin Wollin

Vem bryr sig om alla innebandyhallar?

KOLUMNISTER

Jag försöker att inte tänka på det alltför ofta, och ni ska nog också låta bli, men visst är det ruskigt att det för varje generation försvinner ett visst antal traditioner.

Vem bryr sig om alla stackars innebandyhallar när padeln tar över och medan jag skriver den här meningen kastas ännu en mangel på sopberget eftersom ungdomen sover på tumlade lakan. Lakan ska vara våldsamt släta eftersom kvalster älskar vecken, så säger min mamma men jag vänder ryggen till och sover vidare på hopknycklade husmorsdrömmar.

Djurarter och språk dör också ut, men det är så abstrakt och hiskeligt att jag bara låtsas att det är dokumentärer för att hålla Kunskapskanalen igång. Det är inte på riktigt, allt är bra, tralala. Judge Judy kommer sluta sändas av den enkla anledningen att inte ens Judy Sheindlin kan leva för evigt.

Allt tar slut.

Och det kanske är okej, om nya generationer visar sig bli bättre på andra saker.

 

Varför svamlar jag? Kanske för att jag inte är lika bra på att komma till poängen som mina kolumnskrivande förfäder.

Häromdagen ramlade jag över ett kök och behövde veta hur gammalt det var. Svaret var att det sattes in 2007. Jag kisade mot sms:et och vantrodde.

Framför mig hade jag information som sa att ett fjorton år gammalt kök såg ut att varsamt ha skruvats upp för inte mer än fjorton minuter sedan. Som om hantverkarna sopat bort de sista spånsmulorna, backat ut ur köket i mockasiner och lämnat en krispig renovering bakom sig.

”Så gör gamla människor, de tar hand om sina saker”, förklarade min vän när jag berättade om det nygamla köket. Och jag vet att det inte var menat som en kränkning, men jag tog åt mig. För en hel generation tog jag åt mig. Min generation.

Vårt kök är insatt 2005 och ser ut som om någon har drivit valpskola på det, om man med valpskola menar orangutangskola; det är en bra dag om man inte får med sig skåpsluckan i handen. Rent generellt får jag känslan av att allt i vårt hem sitter lite löst. Jag vet att Ikea-möbler måste dras åt efter ett par veckor, men gäller det verkligen radhus?

 

Jag tror inte att äldre människor, födda 1940 och framåt, är mer rädda om saker med flit, de är det av bara farten. På samma sätt tror jag inte att jag är orädd om saker med flit. Jag bara tittar på dem och så blir de smul.

Ingenting håller, inte vitvaror, inte generationer, inte recept på syltkok eller den mosaiksvansade råttan som senast siktades 2009.

Allting bara går sönder och tar slut. Och jag tänker inte ta på mig skulden för detta.

Vår generation är okej. Vi går till botten med köksluckorna i handen.

Därnere ligger döda korallrev, imploderade u-båtar och saknade råttor. Vi är i gott sällskap trots allt.

 

Av: 

Malin Wollin

Publisert:

LÄS VIDARE

Så vet du om du är en rågskalle

ÄMNEN I ARTIKELN

Hållbarhet