Orimligt att det räcker med en så liten insats
I dag får jag en dotter.
Så är det beräknat, om du läser det här på måndag. Fast jag är en trög person, så liknar hon mig blir det senare i veckan, en gäspande entré med kaffekopp i skrynkelhand framåt torsdag. Hon ska heta Elisabet, det bestämde vi tidigt och kom att älska namnet och rulla det på tungan och med tiden tröttna, så Elisabet blir det inte. Samma resa för Matilda.
Det är tråkigt att läsa om barn, men det är allt jag har i huvudet härinne på hemmakontoret där jag väntar ut timmarna och slukar vitpepparkorn för att hålla mig ickeförkyld och få medverka på förlossningen.
Elna blir vårt andra barn.
Det första är en pojke som fyllt tre och gillar att klä ut sig med cyklop över ögonen och bh över ryggen, en dubbelryggsäck, en cool. Vi räknar med att Elna blir likadan, att hennes vrål ger sprickor i dricksglas och väggputs, att lockarna måste redas ut med kökssaxen, men namnet känns lite konstlat så hon ska inte heta Elna.
Vad jag ville ha sagt om föräldraskapet är att det saknas proportion mellan arbetsinsats och glädje.
Ska du fixa Vansbrosimmet måste du motionsträna i månader. Ska du måla en akvarell värdig inramning krävs flera somrar av materiallära och kompositionsövningar. Ska du få något så roligt som ett barn nödgas du pressa könet mot en annans, företrädelsevis någon du är kär i, och ha tur.
Sjuk får jag inte bli.
Partnerns roll under förlossning är minimal, men om klocka värkar och massera ländrygg är vad som tarvas så vore det slappt att inte sköta den procenten ordentligt.
I boken ”Föda utan rädsla” listas hur partnern faktiskt ska stötta och undvika att vara ett fladdrigt irritationsmoment från latensfasen och framåt. Prata med dov röst, tjattra inte. Massera med tunga händer, krama varmt och tryggt, hämta dryck. Var lyhörd. Skämta sparsamt men var inte träig.
Det är vid närmare eftertanke samma tips som ges till den som vill bli mer attraktiv. Det kan inte vara en slump.
Du kan inte göra så mycket, den gravida drar lasset och bär smärtan. Hennes kropp riskerar att spricka, så det minsta hon kan begära under sitt livs mest plågsamma dygn är en sexig typ vid sin sida.
Honom ska jag vara, så länge häxkurerna och den röda solhatten och kuckelimucken biter.
När Hilda kommer ska jag sköta mig bättre än med pojken. Jag trodde mig vara förberedd men brast i nästan allt för tre år sedan. Uslast var gången när Anna pumpat brösten och jag hällde över mjölken i en nappflaska men missade att skruva på botten först. Det rann genom plastcylindern, över diskbänken, sipprade in i en trasa och en duk tills allt var förlorat. Jag får inte vara så klantig igen. Jag måste ta större hänsyn till hennes sömnbrist, fortsätta prata dovt och vara lyhörd, ta initiativ, köpa nyttiga grejer, leta andrahands när jag inser att en amningskudde kostar sextonhundra.
I dag kommer flickan. Jag skrattar när jag skriver, det är så sjukt roligt med barn, de jobbiga små pirayorna med sina revir och sin ofantliga prestige.
Hilda? Lovisa?
Vi närmar oss.