Fler dödsskjutningar än någonsin

Invasionen av Ukraina tar nästan all journalistisk plats.

I medieskuggan är dödsskjutningarna fler än någonsin i Sverige.

Norsborg, Stockholm, 5 april.

Skott avlossades, en ung man sköts ihjäl.

Två svartklädda män sprang från platsen. De är inte gripna. De kommer sannolikt inte heller att gripas, mord av detta slag klaras för det mesta inte upp.

Det är inte heller ett mord som ingår i den statistik som den här texten bygger på.

Under det första kvartalet i år skördade det dödliga skjutvapenvåldet minst 17 offer. Jag skriver minst, då siffrorna är preliminära och möjligen justeras uppåt något.

Det är många. Inte sedan polisen i november 2016 började föra statistik över antalet bekräftade skjutningar har något år inletts så här mörkt.

I fjol skedde fem mord under motsvarande period, för att göra en jämförelse.

Mer statistik: Hittills i år har det skett i snitt en skjutning per dag i Sverige. En förfärlig siffra, men på ungefär samma nivå som ett par av de tidigare åren.

Det som sticker ut är det dödliga våldet.

Vilket möjligen kan te sig paradoxalt, då många gängledare efter polisiär offensiv och encrochat sitter antingen i häkte eller i fängelse.

Men det är inte så motsägelsefullt som det kanske låter. Sanningen är att utvecklingen i själva verket är en logisk utveckling av att vissa av förgrundsfigurerna inom den organiserade kriminaliteten har försvunnit från gator och torg.

Maktvakuum uppstår då ledare försvinner. Konflikter om herravälde bryter ut. Yngre förmågor, inte sällan mer aggressiva och riskbenägna, tar över.

Och medan pressens ögon av lätt insedda skäl är riktade mot de fasansfulla grymheter som utspelar sig i Ukraina och politikerna grälar om huruvida Sverige ska gå med i Nato eller ej, fortsätter pojkar och unga män skjuta varandra.

Det skjuter varandra i storstäderna, såväl centralt som i förorterna, men konflikter pågår även i mindre och medelstora städer.

Anmärkningsvärd är exempelvis utvecklingen i polisregion Öst. Under årets tre första månader 20 skjutningar, nästan lika många skjutningar som under hela fjolåret (25).

Vi kan konstatera att alla dessa lagskärpningar och utspel om kronvittnen och förändringar i bestämmelsen om hemlig dataavläsning och legitimationskrav vid köp av anonyma kontantkort och allt det där andra som regering och opposition kallar till presskonferenser om för att visa handlingskraft, att inget av allt detta tycks fungera.

Jag tittar i Aftonbladets arkiv och upptäcker att det bara har gått en dryg månad sedan jag skrev den här kolumnen senast.

”Dubbelt så många dödsskjutningar som tidigare vintrar”, löd rubriken den gången.

Det finns all anledning att befara att det inte är sista gången du läser en kolumn av det här slaget.