I 26 år har han levt med skräcken för att åka fast för Malinmordet
En medelålders, lätt överviktig man utan hår på huvudet.
Hur har det varit att i 26 år leva med skräcken för att mordet på Malin Lindström när som helst kan komma ifatt honom?
Han sitter i ett rum i ett häkte i Härnösand och tittar mot en kamera som förmedlar bild och ljud till sessionssalen i Högsta domstolen.
Det är länge sedan nu som den 16-åriga flickan mördades i Örnsköldsvik, 1996.
Året då Ingvar Carlsson avgick som socialdemokratisk partiordförande, 112 ersatte 90 000 som nödnummer i Sverige och Expressens chefredaktör Christina Jutterström kastade in handduken efter att Aftonbladet blivit Sveriges största kvällstidning.
Hade denne 44-årige man efter alla dessa år vaggats in i säkerhet och trott att hovrättens friande dom skulle vara för evigt?
Eller har ångest över att polisen när som helst kan knacka på dörren och berätta att han är gripen hållit honom vaken om nätterna under ett kvartssekel?
De fem justitieråden kommer in i salen, åhörarna, en mindre samling journalister, reser sig i artighet.
Så brukar det inte gå till under en häktningsförhandling. Men så hör det inte heller till vanligheterna att Högsta domstolen ägnar sig åt juridik av detta slag.
Dessa rikets högsta domare ska ange riktningen för den dömande verksamheten, skapa prejudikat och praxis, om brottsmisstankar är tillräckligt starka för frihetsberövande är en form av vardaglighetens straffrätt som tingsrätter får sköta.
Mats Svensson, biträdande riksåklagare, inleder med att begära att Högsta domstolen ska besluta att häkta 44-åringen som på sannolika skäl misstänkt för mordet på Malin Lindström.
Han gör ett självsäkert intryck, åklagaren. Men så är förhandlingen också närmast en formalitet. När Högsta domstolen härom dagen meddelade resning i målet beslöts också att mannen skulle häktas i sin utevaro.
Det är mer sannolikt att Elvis lever än att justitieråden skulle ha ändrat sig inom några dagar.
Bredvid den misstänkte sitter hans försvarare, Ulf Holst. Kavaj, öppen skjorta, chinos, den där sortens lediga klädsel som advokater brukar ha då de kallats in mitt under semestern för att någon gammal klient har ställt till det för sig.
Han gör sitt bästa, advokaten. Han berättar att den misstänkte har högt blodtryck och lider av njursvikt, att det inte föreligger någon flyktrisk, att mannen ändå inte har råd att fly utomlands.
Holst passar också på att grymta någonting om åklagarens och polisens fulspel.
En polis "glömde" att slänga ett blodprov som togs på den då 18-årige misstänkte. Med vår tids teknik gick det att jämföra blodet med sperma som hittades på den 16-åriga flickans jeans.
Bingo.
Men advokaten vet att han är chanslös. Högsta domstolen höll i sitt beslut förr all del med om att blodprovet enligt rättegångsbalkens andemening skulle ha slängts för länge sedan, men tillät ändå beviset.
Efter en halvtimmes argumenterande från åklagare och advokat drar sig rätten tillbaka för överläggning.
Saman, Högsta domstolens vaktmästare sedan många år, flykting från Irak, en hygglig kille, går förbi och muttrar någonting om hur orättvist det var att Hammarby förlorade cupfinalen i fotboll mot Malmö och följde upp med torsk mot Värnamo i allsvenskan.
– Det gör ont, säger han och hastar vidare.
Kvart över nio släpps vi in igen. Domstolen meddelar det beslut vi visste att den skulle meddela. Fortsatt häktad.
På en videoskärm viskar en medelålders man i kriminalvårdens gröna tröja någonting till sin advokat. Sedan blir bilden svart.
Nya förhör ska hållas, en ny rättegång ska genomföras i hovrätten.
Redan på 90-talet var indicierna tillräckligt starka för fällande dom i tingsrätten för mord. Nu finns dessutom teknisk bevisning som binder honom till flickans kropp.
Nyss arbetade han på ett kundcenter i en mindre stad. Nu sitter han inlåst i en liten cell, utlämnad till sin rädsla och ångest.
Åklagare Svensson håller intervjuer för tv och radio, han påpekar att den nya bevisningen inte skulle tillåtas i vissa andra länder, han är, möjligen inte helt överraskande, ändå av åsikten att Högsta domstolen har landat rätt.
Porten till Bondeska palatset, uppfört på 1600-talet, sedan 80 år säte för Högsta domstolen, är tung och låter sig endast knarrande öppnas.
Utanför faller ett regn över skyldiga och oskyldiga.
