Inte nog med covid-19 – kritik ska man få också
Jag har under pågående pandemi varit övertygad om att jag är immun mot covid. En uppfattning jag baserat på en artikel jag läste i början av förra året.
Jag minns inte var jag läste den, men gissar internet. Eller, jag läste inte hela artikeln utan bara ingressen. Men i den stod det att de som har neandertalargenen kan vara immuna mot covid-19. Då tänkte jag att det kan de nog – och den genen kan jag nog ha.
Efter att ha rest land och rike runt under pandemin och vid ett flertal tillfällen umgåtts med smittade utan att själv bli smittad så bytte jag “kan vara immun” mot “är immun”. Vilket kändes förträffligt.
Men så i förra veckan insjuknade min dotter och två dagar senare till min stora förvåning även jag. Det har varit fullkomligt förfärligt. Inte för att vi blev särskilt sjuka. Bara låg feber lite kort, och hängiga. Men isoleringen har varit urtråkig och jag har varit på ett otroligt dåligt humör.
Det var lite mysigt i två dagar men från dag tre och framåt har jag och min dotter varit dödströtta på varandra. Ibland har vårt enda nöje varit att stirra besviket på den andre.
Blir rosenrasande
Stämningen nådde en rekordlåg notering när vi topsade varandra. Den ena tyckte att den andra körde upp topsen för långt upp i näsan. Som hämnd körde då denna ena upp topsen extra långt när det var den andres tur. Det eskalerade så klart. Till slut var topsarna löjligt långt uppe i bådas näsor.
Då och då bröts isoleringens tristess av att barnets mor ringde upp och framförde skarp kritik om hur jag tar hand om mig själv och mitt barn. Kritiken byttes ibland ut mot uppmaningar om att jag borde vara tacksam för all hjälp hon gett mig under isoleringen. Svaret från mig har varit att jag absolut inte tänker vara tacksam och att hon tvärtom kunde gjort så mycket mer.
Efter att ha tagit del av dessa synpunkter har hon sagt att jag är så himla sur och otrevlig när jag är sjuk och att jag inte kan ta kritik.
Så säger man inte till mig. För jag blir rosenrasande när jag blir anklagad för att inte kunna ta kritik och/eller att vara sur. Nu vet jag ju att hon har rätt, men vet ni vad? Hon kan inte heller ta kritik och har en jävligt irriterande ton ibland. Mästrande och nedlåtande är den.
Torkar mig med tidningen
Hursomhelst så är jag besviken på hur jag blivit behandlad.
I går så var min dotters isolering över. Kvällen innan tvingades jag lyssna på hur hon och hennes mor satt i telefon och planerade allt kul de skulle göra nästa dag.
De skulle gå på bio, ge varandra manikyr, fast de sa pedikyr, de vet inte ens skillnaden, jag rättade dem inte men njöt av hur obildade de är. Och sen skulle de baka.
Inte en enda tanke ägnades åt mig som nu ensam skulle lämnas kvar i isolation.
Precis innan barnets mor skulle hämta upp dottern ringde hon och frågade om jag behövde något. Men jag var trött på hennes ton och ville inte stå i mer av henne upplevd tacksamhetsskuld så jag sa: nej du, jag behöver ingenting, tack så väldigt mycket!
Vilket jag är mycket nöjd med – även om jag nu tvingas torka mig med Malmö kommuns tidning Öppna Malmö. En tidning där kommunen skryter om hur bra de är på att tackla rasism och antisemitism. Jag vill här och nu be om ursäkt till Louisa och Marek som tydligen bygger musikaliska broar för vad jag gjorde med artikeln om dem.
God Jul och Gott Nytt år önskar jag er alla!