”Störst av allt” säger något om verkligheten
Det är drygt tre år sedan min roman ”Störst av allt” kom ut.
I våras blev den Netflix första svenska originalserie.
Såväl boken som tv-serien inleds i ett klassrum i Djursholms allmänna gymnasium. Maja och Sebastians sanslösa festande, deras missbruk och vuxenvärldens försumlighet har slutat i en tragedi.
I klassrummet finns inte bara representanter för Sveriges mest privilegierade, utan också de mest utsatta och de som befinner sig någonstans mittemellan.
Alla är skjutna. Sonen till Sveriges rikaste man, Dennis, den ensamkommande flyktingen som säljer droger, Christer, den välvilliga medelklassläraren, Samir, skolans duktigaste elev som bor i Tensta och pendlar en timme i varje riktning för att få gå i en av Sveriges bästa skolor och Amanda med diamantörhängen, kashmirtröja och drömmar om att ”göra skillnad på riktigt”.
Jag försöker inte skriva politiska romaner.
Om inte läsaren kan göra vad den vill med texten blir det ointressant propaganda.
Men när jag skrev min bok hoppades jag att historien skulle få läsarna att fundera på vad som händer i verklighetens klassrum om vi låter de ekonomiska orättvisorna bli för stora och samtidigt dyrkar de extremt rika på ett sätt som vi tidigare bara gjorde med gudar och andliga väsen.
Ibland tror jag att min önskan har gått i uppfyllelse.
Det är inte alltid odelat positivt.
Jag är uppvuxen i Djursholm. Fortfarande kallar jag Djursholm för ”hemma”.
Jag känner ungar som bor där, jag vet vad som bekymrar dem och deras föräldrar, jag har läst utredningar, analyser, rapporter.
Men att sagan säger något om verkligheten betyder inte att den måste ha ”hänt på riktigt”.
Jag har festat med miljardärer, gjort saker jag inte borde, men jag har inte ”varit på” festerna i Netflixserien.
Det finns ingen skola som heter Djursholms allmänna gymnasium, ingen svensk förlaga till Sebastians sadistiska pappa.
För tomtar och troll får se ut precis hur som helst. Det är författarens privilegium. Politiker däremot, bör vara väldigt försiktiga med vilka historier de berättar.
”De rikas knarkande göder gängkriminaliteten”, säger statsminister Stefan Löfven i en stor intervju publicerad i DN den 13 augusti 2019.
”Djursholm, Danderyd”, fortsätter han. ”Det är där du har den största konsumtionen. Brottsligheten och skjutningarna sker i andra områden. Alla som använder narkotika måste själv tänka på att de bidrar till det där.”
Intervjun fick moderatledaren att reagera på Facebook (förenkling, menar Kristersson, lite förenklat, innan han hamnar i sitt vanliga tjat om strängare straff och fler poliser) vilket i sin tur fick justitieminister Morgan Johansson att twittra att det ”är belagt” att ”överklassen /…/ håller igång narkotikahandeln i storstadsområdena.”
Ingen av dessa ovan nämnda politiker hänvisar till min bok, eller ens Netflix-serien. De berättar sina egna historier.
Men eftersom de använder sig av samma ingredienser som jag gör i ”Störst av allt” (Djursholm, knark, barn som skjuter barn) kan jag inte låta bli att lägga mig i.
Finns det ett samband mellan utbud och efterfrågan även på knarkmarknaden?
Det verkar sannolikt.
Bidrar lyxkonsumtionen av narkotika i bl a Djursholm till att finansiera den organiserade brottsligheten? Givetvis. Men. Det är inte ”belagt” att ”överklassen håller igång narkotikahandeln i storstadsområdena”.
Danderydsungdomar hamnade i topp i en undersökning om Stockholmsungdomars drogvanor. Det är beklämmande nog, men siffrorna räcker inte för att ”belägga” mer än just det.
Hur det ser ut med droganvändningen bland Djursholms vuxna vet vi mycket lite om, än mindre hur just den eventuella konsumtionen förhåller sig till narkotikahandeln och gängskjutningarna (om vi bortser från det vi lärt oss av min kollega Jens Lapidus).
Knarkar ungdomar mer än vuxna? Är det därför Djursholmsbarnen från rapporten ska ta ansvar? Eller är det föräldraansvaret som avses? Var någonstans (utanför fiktionens värld) hittar vi bevis på att just överklassföräldrar är särskilt försumliga?
Det tar mig emot att påpeka detta eftersom kärnan i det Löfven försöker säga – att det får katastrofala konsekvenser om de ekonomiska orättvisorna blir för stora – är vår tids viktigaste politiska utmaning.
Det borde alla prata mer om, alldeles oavsett vilka böcker vi har läst eller vilken sida om stan vi kommer ifrån.