Politikerna behandlar väljare som idioter
Vi lever i någon form av högkonjuktur för politiska lögner och det
finns förstås fördelar med det.
Trenden att alla partier utropar sig själva som vinnare från förra höstens riksdagsval inte bara höll i sig över EU-valvakan, den började minna om totalitär järnridånostalgi.
Det vill säga, på den tiden då det politiska etablissemanget diktade ihop
vilka visor de ville i statstelevisionen och någon möjlighet att ifrågasätta dessa inte erbjöds. Nu är det ju snart 2020-tal och Sverige är en stabil demokrati och vi som följde valvakan såg valresultatet trilla in i jämn takt.
Det hade politikerna uppenbarligen inte snappat upp.
Miljöpartister fick frågan varför de tappade två mandat jämfört med
valet 2014 och svarade med att de egentligen ökade och att detta är
för att de äntligen får gehör för sin politik. Att döma av S-vakan gjorde också Partiet ett strålande EU-val, det sämsta i modern historia förstås, men trots det mycket bra, sett till socialdemokratin i Europa och världsläget och de högerextrema vindarna och jag vet inte vad.
Kristdemokraterna partajade som vore det 1999, Ebba Busch Thor
segertalade om hur de hela tiden haft ”en kraft” med sig i valrörelsen, en kraft som inte övergett dem ens i svåra stunder. Här lät det för ett ögonblick som att KD:s ledare (äntligen) skulle ta steget fullt ut i den evangelistiska galenskapen och anropa Gud, men nej.
”Kraften” var väljarna, som, kunde alla andra konstatera, alltså
hade flytt från KD i opinionen de senaste dagarna efter avslöjandet om
Lars Adaktussons anti-abortaktivism i Bryssel. Visst är det mysigt när alla barn får vara Lucia och visst är det härligt när i princip alla riksdagspartier är helnöjda med sitt valresultat.
Jag unnar dem det. Men det är också smärtsamt tydligt att svenska partier är i akut behov av en propagandastrategi.
Att skarva som politiker är en del av uppdraget. Jag har inga problem med en snyggt serverad politisk lögn, klarar man inte av att glida lite på sanningen vid behov är det bättre att engagera sig i valfritt välgörenhetsarbete.
Den politiska lögnen är tätt sammanflätad med maktspelet, det som gör att det nästan alltid är Socialdemokraterna som står med klubban i handen när regeringssonderingarna nått vägs ände.
Då har man kanske dumpat en Jonas Sjöstedt på vägen (vi minns
vänsterpartiets indignation över Stefan Löfvens u-sväng efter valet
2014, snyft) eller fått en obstinat Annie Lööf på kroken (2018), men
man har vunnit för att man har ljugit lagom mycket i precis rätt läge.
Detta tror jag de flesta väljare har överseende med.
Ingen förväntar sig att något parti ska hålla alla sina vallöften.
Det är när politiker behandlar väljare som idioter som det blir problematiskt.
När valresultatet trillar in i rutan och partister firar förlorade mandat med sång och dans känner jag mig inte bara som åskådare av ett sällsamt kammarspel.
Jag känner mig intellektuellt förolämpad också.
Veckans lögn
I hård konkurrens står ändå Lars Adaktusson som vinnare i den senaste
veckans lögnlopp.
KD-politikern attackerade först Dagens Nyheters ypperliga granskning av hans röstande kring abortfrågan i Bryssel, trots att precis alla, inklusive alla Kristdemokrater, snabbt insåg allvaret.
I Studio Ett påstod Adaktusson sedan att han inte fått bemöta uppgifterna i DN – vilket var en ren lögn – och sedan att det fanns fel i artikeln som DN sedan rättade, vilket inte heller stämmer. (DN gjorde ett förtydligande, som för övrigt var helt överflödigt).