Jag begraver dig i myllan och där tar din resa slut
I tusentals år har människan odlat men det var först i år som jag insåg att jag är en legitim del av den gruppen. En del av det ni redan har vetat länge är att jag kan cykla till en plantskola och köpa fröer och sedan kan jag göra vad jag vill med dem i marken som jag köpt för egna pengar på en fyrkant av jordklotet som är min via en lagfart.
Ni tycker att det är vanligt, jag tycker att det är stort.
Kan jag skapa gröna saker?
Och tala inte med mig om träd.
Jag kan alltså plocka ett ekollon i skogen, arrangera det i en våt liten vas tills det spricker mot ljuset, pressa ner det med en tumme i marken varpå det föds ett träd som överlever mig med flera hundra år. Människor samlas i skuggan under den eken och vet ingenting om mig. Jag är obetydlig men eken ger dem svalka.
Jag har barn som är mina egna ekollon i världen och de ska fröa av sig de också, men den tanken gör mig inte lika ödmjuk inför hur stort livet är. För: jag har fött och ammat fem barn men jag har aldrig odlat en överlevande planta.
Växter är en annan sorts frösådd frihet där allt är möjligt. Visst har jag köpt mina färdigodlade tomatplantor, placerat dem i krukor och låtit dem bli bruna mot fel vägg och det har jag gjort mer än en gång utan att jag kan minnas att jag åt en enda tomat och hur den i så fall smakade.
Jag är inte rustad för jobbet. Jag kan spendera pengarna, jag kan drömma om vad jag ska göra med ruccola och hur vackra tulpanerna kommer vara på mitt köksbord, men jag står inte ut med omsorgen mellan frö och fulländning.
I höstas drabbades jag av ett oväntat lökryck och åkte till en blomsterhandel där jag köpte åtta påsar tulpanlökar. Jag tyckte att jag hade slösat vilt men sedan såg jag att någon med en tomt mindre än vår hade köpt tvåtusen lökar.
Lökarna i påsen såg ut som torkade spindlar och ska man tänka att benen ska vara mot himlen?
Så gjorde jag i alla fall.
Jag tryckte ner dem på framsidan av huset och tänkte att det var sista gången vi sågs. Jag begraver dig i myllan och där tar din resa slut. Varför skulle odling sluta lyckligt för mig?
Skulle en lök titta på mig en sista gång innan det blir mörkt och sedan sträcka ut sina gröna armar mot mig?
Sedan ett par veckor svajar tulpaner utanför vårt köksfönster.
Det är mina tulpaner.
Jag är med blommor.
Hybris är skadligt och medan jag sköt den vetskapen åt sidan köpte jag med den andra handen påsar med engelsk vallmo och pionvallmo, fuktade jorden och släppte ner de minsta frön jag någonsin sett.
Det var en kväll för inte många kvällar sedan när jag och en av mina döttrar satt på altanen och gjorde slut på en pasta medan Joachim inspekterade ägorna.
”Malin?”
”Ja?”
”Har du planterat något i den här rabatten?”
”Det beror lite på, om du är arg så har jag inte det.”
”Jag är inte arg.”
”Jag har strösslat vallmofrön där.”
”Jag är lite arg.”
Lämna min gerillasådd ifred. Joachims sparris får stå emot.
Jag är kanske lite lycklig tror jag.
Är mina blommor en metafor för livet?
På framsidan av huset står tjugo brokiga tulpaner som redan har vissnat eftersom jag inte kunde bestämma mig för om de var finast i vas eller där de stod.
Vemodet sprider sig som rötter i mitt hjärta.
Det är inte för mig att ha blommor och förlora dem.