Mejla

Britta Svensson

Lyckan är enkel i pandemitider

Publicerad:
”Drömmarna har blivit mindre och enklare under coronaåret”, skriver Britta Svensson.
Foto: Johan Nilsson / TT
”Drömmarna har blivit mindre och enklare under coronaåret”, skriver Britta Svensson.

KOLUMNISTER

Nu har det gått ett år.

En märklig tid.

Finns det något bra med coronaåret?

Jo, kanske. Min man och jag har klarat oss helskinnade igenom pandemin. I år har vi varit gifta i 35 år. Utan honom hade det här senaste året inte fungerat överhuvudtaget.

Vi bodde ett halvår helt själva i vårt fritidshus i Skåne och träffade nästan ingen. Det hade jag inte klarat ensam. Vi handlade allting på nätet och det gick absolut ingen nöd på oss.

Men det var väldigt tråkigt att inte kunna träffa barnbarnen, som nu är två och fem år, så ofta som vi vill. Barndomsår som inte går att få igen. Det här året har man värnat om, och oroat sig för, sin egen flock, fast oftast på avstånd.

 

Gud, vilket konstigt år. Jag som gick ur Svenska kyrkan på min 18-årsdag har beslutat att gå in igen. Jag har börjat tänka på min begravning.

Sångerskan Joan Baez, som precis fyllt 80, berättade i en intervju nyligen att hon vill att Jussi Björling ska sjunga på hennes begravning.

Intervjuaren, journalistveteranen Dan Rather, 89, ställde inte den självklara följdfrågan, tyvärr. Vilken sång?

”O helga natt”, tror jag. Själv vill jag att Joan Baez och hennes syster Mimi Farina ska sjunga på min begravning. För de gör Donovans ”Catch the Wind” helt överjordiskt.

Den kan handla om Gud, om man tänker efter.

Det blir inspelad musik, förstås. För Jussi Björling och Mimi Farina är döda, och Joan Baez också, kanske, när det är dags för mig. Fast man vet inte, hennes mamma blev över 100 år.

 

Döden, döden, döden har det här året handlat om. Och kärleken, kärleken, kärleken.

Men oftast inte i så överjordisk form. Min man och jag har gjort Söndagsflätan i Svenska Dagbladet, och beställt hem krogmat ibland. Balkongen har fått en upprustning, och där har jag vintergrillat med el.

När jag blir helt över mig given av hemska coronanyheter, och säger att nu går allting åt helvete, håller min man med, och tillägger:

”Det var kul så länge det varade”.

Ja, och om det varar lite till är jag tacksam. Vinterkylan är jobbig, men för några år sen fick jag ett eluppvärmt täcke i julklapp av min man.

Han vet ju hur frusen jag är.

Så det går ingen nöd på oss. 

 

Jag ligger under mitt varma täcke och tittar genom fönstret på barn som åker pulka i parken. När våra barnbarn kommer hem till oss pusslar den lille med morfar medan jag och den stora klär mina och syrrans gamla Barbiedockor i vinterskrud.

Alla Barbiekläder jag drömde om som åttaåring har jag kunnat köpa i efterhand, vintage på Tradera. Det är en stor glädje.

När min man och jag firade vår 25-åriga bröllopsdag var vi tre veckor på Hawaii. Nu drömmer vi om att kanske kunna åka till Skåne i mars.

Drömmarna har blivit mindre och enklare under coronaåret. Billigare. I år fick jag en höjning av pensionen på 389 kronor och jag vet inte vad jag ska använda dem till. 

Jag går och går i snömodden för att komma till järnaffären, och köper en ny visp och en packning till duschen. 

Första gången i en affär på evigheter. Lyckan är enkel i pandemitider.

 


Jag har blivit nominerad till den fina utmärkelsen Årets senior av tidningen Senioren. Mycket hedrande! ”Med sin vassa penna som vapen har hon blivit en kämpe mot ålderismen”.

De övriga nominerade är Anders Tegnell, Agnes Wold och Ingmar Skoog. Utmärkelsen ska gå till någon som medverkat till att förändra bilden av seniorer, eller varit en bra förebild.

Här kan du rösta på din favorit-senior

Publicerad:

LÄS VIDARE