Trump har tagit en rad institutioner med sig i fallet
Jag brukar försöka hålla ett sunt avstånd till amerikansk politik eftersom jag är rädd att bli smittad av all orimlighet. Under presidentvalvakan och de dygn som följer är det förstås omöjligt. Det är utegångsförbud i Frankrike där jag befinner mig och jag har ingen annanstans att vara, så jag sköljs med i maratonsändningarna på amerikansk tv.
Fox News är lite av ett värdekonservativt gökbo, där blonderade och reklamsnygga kvinnliga nyhetsankare varvas med män i femtioårsåldern i kostymer med fruktansvärd passform. Det är vad det är, Donald Trumps alldeles eget war room, och det är inte de här dagarnas stora chock.
I CNN:s sändningar får vi lära oss var Maricopa county ligger och hur väljare röstat i ”suburban Philadelphia”. Valmatematikgurun John King kan bryta ner varenda amerikanskt villakvarter i blå eller röda valkretsar. Det är fenomenal underhållning, infotainment i perfekt leverans, i ett nyhetsläge som i flera dygn står och trampar vatten.
I studion råder god stämning och hundra procent samförstånd. Det är en smärre chock jämfört med franska nyhetsprogram jag brukar följa, där folk ryker ihop också när de är nästan överens. På CNN stöts inga obekväma åsikter mot varandra. Man hör knappt ett ord om svagheterna i Joe Bidens kampanj på de tre dygn då valet ska komma att avgöras i USA. Det saknas, så att säga, inte tv-tid. Men CNN:s studiogäng har annat på agendan: This is a crucial moment in American history. Jill Biden would be such a wonderful first lady.
Studioankaret Jake Tapper far emellanåt själv iväg i egna utläggningar om demokrati, Donald Trump och USA:s svåra framtid med myndig blick fäst i kameran. De brukar hålla i sig i ett par minuter ungefär, precis inom ramarna för att bli ett välspritt klipp på Twitter. Tapper har tidigare varit pressekreterare för en demokratisk kongressledamot.
Vi har att göra med journalister utbildade på Yale och Columbia som inte sätter en fot fel en enda gång på 72 timmar, varenda påannonsering sitter, varenda snedbena är spikrak. Det är slickt, snyggt och vältajmat.
När Biden utropas till vinnare bryter Van Jones, en av kanalens politiska kommentatorer och uttalad demokrat, ihop i tårar i ett hulkande segment som blir en hit på sociala medier i samma stund. That is SO powerful, Van. Och det är det ju. Det är ett tv-mässigt hantverk av extrem kompetens och den innehållsmässigt plattaste valbevakning jag någonsin sett.
Senare på dagen tar CNN-ankaret Chris Cuomo över stafettpinnen. Hans pappa var New Yorks demokratiske guvernör på 1990-talet. Nu innehar hans bror Andrew Cuomo samma ämbete, något som inte hindrar att han ibland blir intervjuad av sin bror i direktsändning.
Jag försöker föreställa mig ett liknande fenomen i Sverige, men min fantasi räcker inte till. Det är som om Socialdemokraterna skulle samla sina mest karismatiska profiler (hehe), sätta dem på att analysera svenska riksdagsvalet i tre dygn och låtsas som att det är journalistik.
När USA-valet är över – åtminstone formellt – har jag lust att skicka min yrkeshjärna på mentalt spa. En vecka senare har den knappt hämtat sig.
Donald Trump brukar utmålas som den naturliga slutpunkten för amerikansk senkapitalism, kändisfixering och demokrati. Dessvärre tycks han ha tagit en rad institutioner med sig i fallet. Debatten är inte så mycket polariserad som den är intellektuellt avtrubbad. Det lär vara en lång väg tillbaka till någon sorts offentlig normalitet, om det ens är möjligt. Gud välsigne Amerika.