Höstens plagg är en brun offerkofta

”Jimmie Åkessons bakgrund har pikant nog blivit hans bästa vapen i sandlådan”, skriver Johanna Frändén.

Det är synd om Sverigedemokraterna igen.

Inom loppet av fem dagar har Mattias Karlsson kommit ut med allvarlig covid-19, Jimmie Åkesson blivit brunsmetad i direktsänd tv och en av partiets politiskt sakkunniga ertappad med tassarna i den ”rasideologiska miljön”.

Som vi säger på Aftonbladet: Oj, vilken vecka!
Nu vore ju SD inte SD om de inte hade en offerkofta för varje årstid.
I sin första Facebook-uppdatering, komplett med en selfie med syrgasmask, glömde Mattias Karlsson olyckligt nog att berätta för sina följare att han var ovaccinerad när han blev smittad. När Expressen frågade varför menade Karlsson att han inte haft tid och att han avskräckts av närstående som fått biverkningar. Något senare kompletterade SD:s översteideolog resonemanget med att han uppfattat sig som frisk och stark utan underliggande sjukdomar, samt att han ville säkerställa att de med störst behov av vaccinet skulle få gå före honom.

 

Jag vet inte vad som är mest illavarslande: Att en svensk riksdagsledamot har så dålig koll på den svenska vaccinationstakten eller på att det är max en lögn åt gången som gäller om man ska ljuga trovärdigt.

Karlsson hade alltså struntat i att vaccinera sig eftersom han utgått från att han inte skulle drabbas särskilt kraftigt själv och istället fortsatt utsätta människor i sin omgivning för smittorisk. I klarspråk: Den egna bekvämligheten före det allmänna intresset.
Säg en politiker från ett annat parti som hade kommit undan med den direkt samhällsfarliga inställningen och dessutom fått en massa hjärtan på sociala medier.

 

Högerradikaler har nu i alla tider haft martyrskapet som arbetsmetod. Det nya är att omvärlden börjat spela med.
I partiledardebatten för ett par dagar senare fick Jimmie Åkesson ett utbrott när Miljöpartiets språkrör Per Bolund kallade alliansen mellan KD, M, L och SD för blåbrun.

– Kallar du mig nazist?! dundrade Åkesson med halvhjärtad indignation.

Det borde förstås inte ligga i Sverigedemokraternas eget intresse att slänga upp n-ordet på bordet, med tanke på rörelsens tillblivelse. Lägg därtill en lång rad avslöjanden om rasistisk aktivitet inom partiet, varav det nyaste kom i tisdags.

Men Jimmie Åkesson har många års träning i att parera de här frågorna. Han känner förstås till regeln som stipulerar att den som säger Hitler först i en diskussion har förlorat.

 

Sverigedemokraterna är mycket bra på att aldrig säga Hitler. ”Sieg Heil” däremot, samt jämföra judar med får, medverka på fascistiska sajter – Hej igen Mattias Karlsson! – eller bara gränslöst hata, för att dra några exempel ur hatten. Alltså har de ett akut behov av att rikta om debatten till att handla om definitioner av tillmälen. Och genom att göra varje påpekande om partiets historia till en fråga om semantik istället för ideologi eller rent våldskapital blir Jimmie Åkessons bakgrund pikant nog istället hans bästa vapen i sandlådan. PER KALLADE MIG FÖR NAZIST, FRÖKEN!

Höstens plagg: en grovstickad brun offerkofta.

 

Sverigedemokraterna har stannat i växten sedan ett par år. Ändå tycks det kosta på alltmer att ifrågasätta ett parti som har var femte väljare med sig i opinionen. Det är för övrigt ungefär lika många som svenskarna med utländsk bakgrund som gång på gång är måltavla för radikalhögerns groteska attacker. Men vad är det väl att kasta okväden som ”judesvin”, ”parasit” och ”jordens avskum” på medborgarna jämfört med den gigantiska förolämpningen att kopplas ihop med Tyskland på 1940-talet?

Låt oss inte glömma vilka det är verkligt synd om här.