Andersson kunde inte behärska sig och det kan inte medierna heller
Janne Andersson la ner en mikrofon och lämnade sportkommentatorerna och i samma stund stannade Sverige. Det sa Aftonbladet.
Det var inte längre viktigt att Ukraina meddelade att 172 340 ryska soldater dödats medan de försökt knäcka Ukrainas motstånd, det var inte viktigt att kanske 50 000 till 100 000 ukrainska soldater dött medan de försvarat sitt land.
Aftonbladet ropade att Janne Anderssons vredesutbrott var en ”historisk härdsmälta”.
Vad ska man då kalla det ryska folkmordskriget?
Andersson var inte Andersson med journalisterna. Han var ”Janne”. Jag brukar inte följa sportbevakningen men förstår att verkligheten är en annan där. Så fort en svensk tar medalj är det ”historiskt”. Om förbundskaptenen i fotboll blir arg är det också historiskt.
Sådana är proportionerna.
Kanske borde vi rätta all journalistik efter den mallen. Kristersson kallar vi Uffe, Magdalena Andersson för Maggan och Jacob Wallenberg för Wallis.
Och varenda årsberättelse från vartenda börsbolag är historiskt och så fort Uffe öppnar munnen är det historiskt och varje gång banken höjer eller sänker räntan är det historiskt.
Sportkommentatorn i tv, Bojan Djordjic, blev kränkt av Anderssons ilska och låter meddela att han kan förlåta med inte glömma. Sådan är magnituden av Anderssons brott.
Eller medias måttstockar.
Och i Ukraina fortsatte Rysslands mordiska krig, och Rysslands ambassadör i Stockholm hotade vårt land med vedergällning för att vi går med i Nato. Sverige stannade inte för det.
Vårt land stannade därför att Andersson och Djordjic grälade om en spelare vid namn Karlsson som bara fått sparka boll i åtta minuter under två matcher.
”Har aldrig sett något liknande”, sa ännu en expert om grälet.
Andersson gick sönder, skrev en kommentator. ”Hur mycket går att laga framöver?”
Medan nationen letade efter klister evakuerades civila från städer nära den sönderbombade staden Bachmut eftersom ryssarna försöker vidga sitt anfall. Bachmut blir svårt att laga.
Andersson jämrade i ånger framför den samlade pressen. ”Jag mår dåligt”, sa han. Han höll tillbaka sina tårar. Det gjorde en kvinna som tvingades lämna sitt hem i östra Ukraina också, det gjorde krigsänkorna, det gjorde föräldrarna vars kidnappats till Ryssland.
”Janne måste be om ursäkt” krävde den tidigare landslagsstjärnan Elmander i Expressens pappersupplaga fast han ett dygn tidigare bett om ursäkt.
Eller hade han det? Om en man krälar i stoftet, ber han om ursäkt då? Om han säger ”DET BLEV STOPP I MITT HUVUD”, är det ursäkt eller undanflykt?
Även den saken kunde nationen debattera över lunchbord, i kontorens korridorer, i byggfuttarna och på kaféer. Snöskottarna lutade sig mot spadarna under sitt tunga värv och böjde huvudena nära varandra i den pinande vinden: Var det en ursäkt?
Expertkommentatorn Djordjic vidhöll sin kränkta tystnad, aldrig kan han glömma, ett par kyrkor i Stockholm organiserade om sitt välgörenhetsarbete eftersom så många saknar mat nu, Andersson sa att han var ”besviken och ledsen över mig själv”, Sveriges tidningar publicerade 435 artiklar om Andersson på ett drygt dygn, kyrkorna tänker också anställa terapeuter eftersom så många unga behöver hjälp och barnpsykiatrin räcker inte till, och det var ännu en dag då Europa balanserade på randen av en finansiell kris och världen ett storkrig: och Anderssons irritation i TV var ”historisk”.
”Ingen har tappat det som han”, skrev Expressen.
Jo, medierna.