Mejla

Malin Wollin

Föräldrar måste lida – sedan kommer havren

Publicerad:
Uppdaterad:
Ola Rapace.
Foto: PONTUS ORRE
Ola Rapace.

KOLUMNISTER

Min syster Elin ville att jag skulle skriva om Ola Rapaces dag i ”Stjärnorna på slottet”. Upprörd var hon. ”Nu skriver du”, sa hon.

Men jag ville inte se programmet. Så jag skrev texten utifrån Elins ilska. Sen mejlade jag texten och frågade om jag hade fattat rätt.

”Nej, det är fel”, svarade hon.

 

Här följer vad jag fattade fel:

För åtta år sedan hade jag precis fött mitt fjärde barn och låg inlagd eftersom jag hade fått den där förritidengrejen som tog död på kvinnor i Kristina från Duvemåla-åldern.

I min armhåla låg ett varmt barn och på väggen hängde en teve.

Av någon anledning fastnade jag framför ”Stjärnorna på slottet” och det var middag.

Den middagen gjorde mig så provocerad att jag var tvungen att skriva en text i ämnet. Den gången var det Philip Zandén.

 

Vi rör oss framåt i tiderna och hamnar på ett slott tillsammans med bland andra Ola Rapace.

Och så kommer den där djävulska irritationen över mig igen. Hur en pappa kan sitta och bröla över förlorad dyrbar tid med sina barn. Tid som aldrig kommer igen.

*Snyter sig i slottsservetten* och får medömkan till det grillade lammet. Som ju OCKSÅ är någons barn, bara en annan text.

Jag vet att det är så tröttsamt att dra den där ”tänk om det hade varit en kvinna som satt och tyckte synd om sig själv för att hon försakat sina barn”
Men vi kan ta något annat, vad som helst, en häst. Tänk om en häst hade suttit där och varit lång i ansiktet och slagit med hoven i bordet och slängt med manen i rätt kamera och gnäggat teatraliskt åt att man inte förstår vad man har förrän spiltan är tom.

 

Hästen hade ägnat större delen av sitt liv åt att trava runt förföriskt på nya ängar, spänna bröstmusklerna och öva på Mustangposen.

Och nu, när limfabriken hägrar, då passar det att vara någons förälder. Plötsligt blir de viktiga, när fölen redan är klara och inte behöver den där dygnet-runt-bevakningen som är så otroligt dränerande och som verkligen äger rum dygnet runt. Allt som är tråkigt, allt som är jobbigt, allt som är slitigt, allt som är repetitivt, ingen ork, bara fölvilja stark som hästsko och sparkar bakut.

 

Allt det där som man måste offra, allt det där som man måste ösa in, trots att man är en sänkt eka i vassen och inget verkar hjälpa eller göra någon skillnad. Allt det där. För att sedan kunna skörda.

Att galoppera in i tredje akten och bara vara med vid premiären med snittar och bubblor, det håller inte. Så får hästen aldrig göra i något annat sammanhang i livet. Man kan inte komma till stallet när de andra har haft sjutton fula ridskoleungar som sparkat dem på alla fel ställen i magen hela dagen och tro att man ska få de tonåriga rykt-tjejerna som tävlar om att älska sin häst mest för att de har låg självkänsla.

Man måste göra ridskolegrejen.

Sätta in skit på kontot.

Först lidande, sedan havre.

Nu har jag sett avsnittet.

Det var inte Ola, det var inte pappan.

Det var Olas mamma.

Den här gången var det hästen. 

Publicerad: