Jenny är en av kvinnorna som nu väljer att visa sina skador i hopp om att något ska förändras. Foto: Anders Deros
I princip varje dag ser vi på Aftonbladet bilder på skadade människor i flödena. Framför allt från krigsdrabbade länder, men också Sverige. Och varje dag väljer vi att inte visa dem.
Medier i Sverige har en mer restriktiv hållning än i många andra länder, inte minst när det gäller att visa bilder eller tv-klipp på brottsoffer.
”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga”, står det i de pressetiska reglerna som vi – och alla andra etablerade medier – förhåller sig till.
Det finns fler skäl än en rädsla för att fällas av Medieombudsmannen för att avstå från att visa bilder på människor som utsatts för brott. En publicering i ett så stort medie som Aftonbladet kan vara mycket integritetskränkande och personen kan tvingas uppleva övergreppet igen.
Publiceringen ska ses som del av vår massiva bevakning av våldet mot kvinnor, som Aftonbladet bedrivit under lång tid.
Reportern Kerstin Weigl har under mer än ett decennium räknat varje kvinna som mördats av en man de haft en nära relation till. Hennes rapportering har bidragit till att dessa brott gått från att kallas för ”familjetragedier” till att bli en riksangelägenhet.
Linda Hjertén, som skrivit detta reportage, har under de senaste veckorna gjort flera starka intervjuer med anhöriga till de som drabbats av det dödliga våldet.
Vi vill inte visa bilderna, men gör det ändå. Ibland måste vi visa hur verkligheten ser ut för att få publiken att reagera och kanske till och med agera.
Fotnot: Personerna, brottsoffren, har godkänt att bilderna publiceras.
