Sverige har tagits över av robotar och känsloblobbar

Det är dags att pensionera begreppen “höger” och “vänster”. Låt mig presentera en samtidsanpassad uppdatering: “Tycka-synd-om”:arna och “svartvita-robotarna”.

Den förstnämnda gruppen frågar empatiskt - vem är det synd om? Den andra har ett system av orubbliga principer och kan inte nog skita i utfallet.

Ta tiggarna. Den liberala ledarskribenten Anna Dahlberg skrev om att svensk politik blivit en tävling i godhet, varpå tycka synd om:arna reagerade “Ja, det är ju det politik ska vara!”

Medan svartvit-robotarna visade imponerande effektivitet i hjärtstängande formuleringar kring hur individer som inte bidragit med skattepengar inte kan förvänta sig att få komma över välfärd. Rätt ska vara rätt.

Eller kring massakern på Charlie Hebdo. Svartvita-robotarna kommer fram till, med samma patos som en dator i en nedkyld serverhall, att yttrandefriheten är helig. Här hade tycka-synd-om:arna det kämpigare - visserligen är muslimer en förtryckt minoritet, men judar och satiriker låg ju faktiskt i blodpölar! Samtidigt som man inte vill tycka samma sak som SD-anhängare. Men sällskapet har aldrig stört svartvita-robotarna. Strunta i vad effekterna blir för samtalsklimatet eller att ämnen normaliseras - det handlar om principer!

En av grenarna tar tycka-synd-om:arna hem enkelt - kulturell acceptans för sexuella minoriteter. En hel värld hyllade unisont när Brunce Jenner blev Caitlyn och den radikala tanken att en vit, rik människa kan förvandla sig från Hollywoodbilden av manlighet till Hollywoodbilden av kvinnlighet.

Dock kom en twist när historien om den vita medborgarättsaktivisten som fejkat att hon var svart uppdagades. Där såg svartvita-robotorna till att att vrida om identitetspolitiken under hashtaggen #wrongskin där önskan att ha en annan hudfärg jämställdes med att födas i fel kön. De provocerade tandgnisslande tycka-synd-om:are med krav på förståelse för sitt påhittade tillstånd.

Vilken grupp som har framtiden för sig tycks givet. Vi har en generation som vuxit upp med en kultur dominerad av bilder och att de ska uttrycka sig känslomässigt inför dessa. Samtidigt som sociala medier förstärker den djupt antiintellektuella impulsen att falla för grupptrycket. Här marscherar snart en kader av digitala krigare med militant inlevelseförmåga. “En söt djurbäbis - den borde ha rösträtt!”

Snapchattande millenniebarn som lärt sig blocka debatt och avfärda logik som manlig härskarteknik tycks ju rätt mycket krossa tjusiga universitetsideal om rationella samtal. Om man tänker på hur mycket av denna klickaktivism som väcks av medier, så är det lätt att frukta att den dag Disney/Pixar gör en film om animerade foster med ögonfransar. Då kan vi snart säga hej då till aborträtten.

Fast kanske kommer Churchill få rätt om ålderns inverkan på politisk åskådning, och svartvita-robotorna kan hoppas på tillväxt med åren i sin iskalla logiska sfär när känsloblobbarna stagnerat.

 I en tidigare version använde jag ordet autist på ett sätt som var felaktigt och kunde uppfattas som kränkande. För det ber jag om ursäkt.