Du och jag är de utsatta barnens största problem

Pojken brottas ner av vakterna.

Och nu då?

Den nioårige flyktingpojken har försvunnit från nyhets­sidorna. Ljudet av hans huvud mot stengolvet kommer förvisso att eka ett tag till, om inte annat inom oss. Men debatten är över, vi har gått vidare.

Vi drog en röd linje. På ena sidan: näthatare, rasister, poliser. På andra sidan: alla vi som anser att barn är barn, oavsett ursprung.

Hyckleriet i denna uppdelning.

Den nioårige pojkens största problem är inte näthatande vardags­rasister, inte våldskåta säkerhetsvakter, inte ens en polismyndighet som ger blanka fan i honom.

Det utsatta barnets största problem är du och jag.

Vi som råkade bry oss nu. Vi som tog debatten. Som drog paralleller till nioåringarna i vår närhet, mörkrädda i sina pojkrum, sparkandes fotboll, drickandes saft. Som rasade mot polisens undfallenhet.

Vi som ställde indignerade frågor om de tusentals flyktingbarn som under de senaste åren har försvunnit spårlöst.

Vi som borde ha brytt oss tidigare.

För vi visste ju.
Redan för fem år kunde vi läsa på DN Debatt hur organisationen Ecpat – som kämpar mot barnsexhandel – slog larm om att många ensamkommande barn blir handelsvaror på pedofilernas marknad. Artikeln slutade: ”Skulle berörda myndigheter agera med samma flathet om de 660 barnen som försvann var svenska?”

Sedan dess har ytterligare 1 465 barn ensamkommande flyktingbarn försvunnit. Få har brytt sig, varken journalister eller poliser. Ibland har barnen bara varit sju år gamla.

Samtidigt, varje gång ett blont svenskt barn försvunnit har insatsen varit omedelbar: efterlysningar och skallgångskedjor, massiva polisinsatser, helikoptrar med värmekameror.
I reportageboken ”De förlorade barnen” (2013) erkänner gränspolisen Peter Norén att man inte lyfter ett finger för att hitta barnen, såvida det inte handlar om barn som ska utvisas: ”Dem vill vi ju ha tag i.”

Författarna Katia Wagner och Jens Mikkelsen söker upp några av barnen. Mohammed som lämnat Sverige och driver runt på Londons gator, som skäms över sin dåliga andedräkt, som har sprickor i ändtarmen efter alla män som utnyttjat honom. Ghazi som under hot tvingas sälja droger i Oslo, ständigt övervakad.

”De förlorade barnen” är ett av vår tids viktigaste journalistiska verk. Boken finns i vartenda svenskt bibliotek. Den bevisar att vi har vetat i flera år.

Så varför brydde vi oss inte förrän nu?

För att misshandeln på Malmö Central gjorde det möjligt att diskutera ämnet utan att närma oss vår egen skuld. I stället kunde vi rasa mot väktare, poliser och rasister. De var onda. Vi var goda.

För hur skulle vi annars leva med oss själva.

Myten om skäggbarnen

Ett återkommande ord i nätdebatten är ”skäggbarn”, rasistlingo för misstanken om att nästan alla ensamkommande flyktingbarnen är äldre än de påstår. Det brukar då refereras till norska tandtester som visat att nio av tio barn visat sig vara äldre än 18 år. I reportageboken ”De förlorade barnen” går författarna till botten med frågan. Och skjuter påståendet i sank. I själva verket handlar det om ungefär fem procent som antingen ljuger eller inte vet hur gamla de är.