På den finska sidan växer hatet: ”Slå larm om ni ser svenskar”

Hatet, eller om det är rädslan, växer.

Och på andra sidan gränsen kämpar Lena Lahti för att rädda en verksamhet vars omsättning har sjunkit med 80 procent sedan folk i Finland slutat komma över för att köpa snus och billigt godis i ett land som inte infört sockerskatt.

För bara några år sedan var allt så annorlunda.

Lahti var berömd i 15 minuter, en av fem kvinnor från Tornedalen som badade bastu och dansade balett, en programserie som SVT sände, kunderna var nyfikna, ville prata, ställde frågor.

– Men det där dog ut snabbt. Och det var lika bra. Som Ica-handlare är jag ju ändå en kändis i trakten och det räcker för mig.

Det är den första dagen i den första sommarmånaden, 28 grader varmt i skuggan, men i ett och annat dike ligger lite snö kvar som en bister påminnelse om vilken sida av polcirkeln vi befinner oss på.

– Det var den 16 mars, samma dag som min mamma fyllde 80, som Finland beslöt stänga gränsen. Kunderna bara försvann.

Lena Lahti säger att hon den första veckan befann sig i ett chocktillstånd. "Det var som att en nära anhörig dött".

– Men så började jag försöka ordna hemleveranser till våra finska kunder. Myndigheterna sa att det gick bra så länge den som transporterade varorna kom från Finland.

– Det visade sig inte stämma. Gränsvakten sa att varorna smittade.

Vi har slagit oss ner i en soffa mitt i butiken. Enstaka kunder går förbi, hälsar, plockar ner varor i sina vagnar, ett halvt kilo jordgubbar för 29 kronor, extrapris på potatissallad och fetaost.

– Jag tror vi klarar det här. Gränsen har börjat öppnas igen. Men jag ska stämma finska staten för förlorade intäkter.

Solveig Eskelinen handlar blommor på Ica Malmen i Pajala den 2 juni 2020. ”Alla tyckte det var jättejobbigt i början när gränsen stängdes. Jag brukade åka över och köpa finskt bröd och finska grönsaker.”

Vid tobaken hänger en varningsskylt. En ny typ av snus, utan tobak men med nikotin, får inte föras in i grannlandet. En kund gjorde det, avslöjades och har nu åtalats för smuggling.

Lena Lahti är tredje generationens Ica-handlare i Pajala, farfar grundade affären, omsättningen ligger på runt 40 miljoner om året.

Dåliga tider har kommit och gått, devalveringar, lågkonjunkturer, börskrascher. Men hon har inte upplevt någonting som ens påminner om virusets vår.

– Det här har varit världens fredligaste gräns. Men nu? Jag är väldigt orolig för stämningarna som har piskats upp.

– På den finska sidan pratas det om att svenskarna tar med sig smittan. Jag vet arbetspendlare som upplever det som att de har coronan stämplat i pannan. Och vissa som har sommarhus på den finska sidan överväger att sälja.

– Jag känner mig faktiskt kränkt som svensk.

Kunderna i kassan möts av varningsskyltar, dels den nya plastskatten, och dels om det tobaksfria snuset som inte får tas med in i grannlandet.

Några mil söderut, nerför en guppig stig, invid sjön Pentäsjärvi, bor Bertil Isaksson, reporter på P4 Norrbotten.

Han vill inte skaka hand. Men mer för att den är kladdig då han just har dragit upp en gädda än för att han är rädd för virus.

Vi slår oss ner i skuggan. En hund skäller. Fåglarna kvittrar på sitt språk. Än är det inte myggsäsong.

Isaksson kan sitt Tornedalen. Han är uppvuxen här. Han gör en hel del radioinslag på Meänkieli, tornedalsfinska.

- Jag tror att det snarare handlar om rädsla än hat. Rädsla för främlingar och för ett virus.

Bertil Reinhold Isaksson jobbar halvtid som journalist på Sveriges Radio i Pajala. Just nu arbetar han hemifrån trädgården. Han ser och hör hur tongångarna går från finska sidan om svenskar.

Han berättar om en tacksamhet som länge levde kvar över att det fanns skydd att få på den svenska sidan under Lapplandskriget och om en gemensam arbetsmarknad, ett gemensamt språk, en befolkning som har släkt på båda sidorna gränsen.

– Det bor så pass få människor här att vi måste ha en gemensam ekonomisk marknad för att få det att fungera. Vare sig det handlar om reservdelar till traktorer eller renfoder.

– Nu är folk på den finska sidan rädda för att få in smittan. Stämningar piskas upp. Och på den svenska sidan känner man sig missförstådda och muttrar om att de minsann klarar sig själva.

Det som sker nu i Tornedalen följer förvisso ett internationellt mönster. I virusets spår ser vi över hela världen tendenser till nationalism, en vilja att isolera sig, protektionism. Vi & dom.

Men fenomenet blir så tydligt i ett område som inte brytt sig det minsta om en gräns sedan Sverige och Finland 1995 blev medlemmar i EU.

Bertil Isaksson är rädd för bestående skador.

– Patriotismen är inte ny. När Finland slår Sverige i hockey-VM kommer det över ungdomar i bilar och tutar och viftar med finska flaggor.

– Men det vi bevittnar nu är någonting nytt och obehagligt.

Bertil Isaksson.

Tidningar, radio och tv i Finland har fångat upp stämningarna och piskar upp dem ytterligare. Sverige dyker upp på ett eller annat sätt upp hela tiden i coronarapporteringen.

Några exempel:

"Senaste veckornas coronafall i Österbotten kommer från Sverige - infektionsläkare: 'De som varit utomlands ska hålla sig i karantän'. (Svenska Yle).

”Svenskar har observerats i skärgården – att åka till stugan är inte ett giltigt skäl”. (Tidningen Turun Sanomat.)

”Alla riksvenskar i karantän” (Österbottens tidning).

Många av de här artiklarna framstår som oskyldiga. Neutralt berättade, utan åthävor eller känslor.

Men murvlarna vet precis vad de sysslar med. Och det finns ingen anledning att moralisera, i varje fall inte för en svensk kvällstidningsjournalist. Även vi vet att polarisering engagerar och leder till läsning och uppmärksamhet.

I kommentarsfälten på mediesajterna och på tidningarnas sidor på Facebook hetsar läsare varandra ytterligare.

”Svenskjävlar har inget här att göra”... ”Finland ska inte behöva betala för Sveriges öppna strategi” ... ”Slå larm om ni ser svenskar” .....

En Tanja är förbannad:

”Är det meningen att Finland ska vara någon sorts gratis asylcentral för svenskar. Har nu sett minst tio svenskar. Pensionärer som struntar totalt i karantän och andra rekommendationer. Tvånget att sitta vid sin stuga och supa går före allt annat”.

På den finska sidan av gränsen är tongångarna hårda.

Underhållningsvärde saknas inte. En läkare vid namn Erik Lindén har sett en svenskregistrerad bil på en viss plats i Jakobstad och skriver i en insändare:

”Vi är nu så gott som coronafria i Österbotten och vi vill inte att vår sommar ska förstöras av importsmitta från Sverige”.

Ett par dagar senare svarar pensionären Allan från Stockholm att det var hans bil och att han kom till Finland den 9 mars ”på flykt undan kaoset i Sverige”.

Han varken vill eller kan återvända, då det är stopp i färjetrafiken.

På Åland är det ännu värre. Efter de 12:e och 13:e fallen av konstaterad coronasmitta bubblade ett agg mot svenskar upp i sociala medier.

Ålänningar skrev om den "svenska smittan", det privatspanades efter svenskregistrerade bilar och skränades om att finska regeringen åter borde täppa igen gränsen.

Förläget mummel bröt dock ut för några dagar sedan då det visade sig att det var två hemvändande lokala förmågor som tagit med sig smittan och en företrädare för den åländska landskapsregeringen tvingades gå ut och säga att ålänningar alltid är välkomna hem.

I en bättre värld hade politiker tagit ansvar och försökt lugna ner situationen. Men nu lever vi i en värld som inte sällan framstår som sämsta tänkbara och det finns således ingen anledning att förvånas över att folkvalda snarare tycks göra sitt yttersta för att ytterligare stöka till det.

Den finska regeringen lyckades lura i befolkningen att stängda gränser betydde att invånarna inte fick lämna landet och att finska medborgare bosatta i exempelvis Sverige inte fick resa in.

Men de 6 maj avslöjade frilansjournalisten Pekka Juntti i tidningen Helsingin Sanomat att de finska reglerna bröt mot grundlagen. Det saknas lagliga förutsättningar att stoppa medborgare från att resa ut eller in.

Scoopet ledde till måttlig uppståndelse. Juridikprofessor Martin t Scheinin skrev för all del en upprörd debattartikel och några tidningskolumnister hakade på här och där, men lugnet lade sig snabbt igen.

De finska tidningarna var mer intresserade av att rapportera om svenska dödsiffror än om grundlagsbrott.

Den 11 maj landade Finlands inrikesminister Maria Ohisalo plötsligt i helikopter i Torneå. Skyddad av militär bedyrade hon hur vacker naturen var och att allt bara var ett missförstånd. Finland hade aldrig förbjudit sina medborgare att resa.

– Det här är en fråga av moralisk karaktär. Var och en bör fråga sig om det är rätt att åka in i Finland, sa hon.

Ett uttalande som varken lugnade opinion eller främjade en gränshandel som varje år omsätter ett par, tre miljarder. Men inrikesministerns avsikt var å andra sidan inte heller att hjälpa Tornedalen.

Maria Ohisalo reste i hemlighet. Hon dök plötsligt bara upp. Som en amerikansk president som plötsligt dimper ner i en militärbas i krigets Irak.

Kommundirektör Eero Ylitalo i gränsstaden Pello på den finska sidan utanför sin arbetsplats.

Eero Ylitalo, kommundirektör i Pello, ett samhälle med 3464 invånare på andra sidan Torne älv, ler åt min jämförelse.

– Jag håller med. Det hela var faktiskt ganska fånigt.

Fotograf Pontus Orre och jag har lyckats klara oss förbi gränsposteringen utan större problem. Fem minuters väntan. Pass studeras. Några frågor ställs. Under tiden nekas två andra bilister inträde. De hade ingen bra förklaring till varför de behövde åka in i Finland.

 Gränsen över Torneälven till finska kommunen Pello bevakas av Gränsbevakningsväsendet.

Kommundirektör Ylitalo, en 65-årig man som tycks ha lika mycket energi som en dagisgrupp fyraåringar, är bekymrad.

Dels för att snön har smält så snabbt, en ö i älven ligger redan under vatten, flera hus kommer att få vattenskador. Dels för den hätska stämning som råder.

– Det som händer nu är väldigt, väldigt beklagligt. Tongångarna är råa i debatten.

Han har sitt kontor i ett slitet tvåvåningshus som ser ut att ha ritats och inretts av en bakfull arkitekt i 1960-talets DDR.

– Men det är fel att ge lokalbefolkningen skulden. Det är beslut i Helsingfors och Stockholm som har skapat den här situationen.

– Varför gick Sverige en egen väg? Varför fattade Finland så drakoniska beslut? Vad hände med det nordiska samförståndet?

Eero Ylitalo suckar. Han säger att Tornedalen borde ha fått en egen lösning. En lösning som tar hänsyn till regionen.
Det är ingen dum idé. Hur den borde se ut har jag ingen aning om, men det som just nu pågår med en gränshandel som omsätter ett par, tre miljarder per år och som håller en region vid liv är enfaldigt bortom all rimlighet.

Om framtiden vågar kommundirektören inte spå.

– Det beror helt på hur viruset utvecklas. Vissa säger att Finland kommer att nå en topp i september. Det kommer att ta sin tid innan allt blir normalt igen.

– Men allt är inte nattsvart. Jag är ordförande i Tornedalsrådet. Här sitter politiker och tjänstemän från Norge, Sverige och Finland. Den här situationen har gjort att vi har fått en djupare förståelse för hur viktigt vårt samarbete är.

Och så har vi det här med ishockeyn. Även Ylitalo nämner matcher mellan Suomi och Tre Kronor. Men i hans version är det svenska ungdomar som kommer farande över gränsen och skrålar då finnarna fått spö.

Vilka uttryck den traditionella patriotismen har tagit sig visar sig ligga i betraktarens öga. Det finns ingen anledning att förvånas.

Det är tisdag förmiddag och sömnigt i Pello. Frisören klipper en äldre dam. Dagens första kund.

En av väggarna pryds av en plansch föreställande en segelbåt i vad som verkar vara den grekiska övärlden.

Särkilt mycket längre söderut i Europa än så går det inte att komma. Särskilt mycket längre norrut än var vi befinner oss går det å andra sidan inte heller att komma i Europa.

Maria Orajärvi, bor på den svenska sidan av gränsen med sin man och dotter.

Maria Orajärvi bor på den svenska sidan med man och dotter. Sonen har flyttat till Umeå och pluggar på universitet. Det tar henne tio minuter med bil till jobbet.

– I april var det stilla här. Jag tappade hälften av mina kunder. Vissa höll sig hemma, rädda för viruset. Andra trodde på allvar att jag var smittad för att jag bor i Sverige.

– Jag har läst en del kommentarer på nätet. Det är inte trevligt. Men jag hoppas och tror att det lugnar ner sig.

Internet gör någonting med oss människor. Internet är en tacksam miljö för hets och hat. Det är en kultur som föder och göder sig själv och som befinner sig i konstant stegring.

Och tillhörigheten i en grupp skapar en gemenskap och en trygghet som bidrar till att medlemmar säger och gör saker de inte skulle stå för i något annat sammanhang än sin destruktiva nätbubbla.

Manne Raittimo och dottern Ella.

På en parkeringsplats utanför en supermarket i en finsk by, i någonting som lite slarvigt skulle kunna beskrivas som verkligheten, är livet annorlunda.

Där står Manne Raittimo och äter glass med dottern Ella.

- Frågan är inte enkel, säger han efter att ha funderat en stund. Det var rätt att stänga gränsen. Och svenskarna borde hålla sig på sin sida.

- Å andra sidan måste ju en integrerad ekonomisk marknad som den här få fortsätta att leva.

Vid gränsen mot Sverige har det varit vaktavlösning. Gruppchefen, ung, trevlig, förklarar på hyfsad engelska att hans enhet normalt arbetar vid gränsen mot Ryssland.

Jag har av människor på båda sidor fått höra att ett av problemen är just att gränsvakterna har lånats in från östra Finland, är vana vid att se misstänksamt på allt som kommer från Ryssland och att de saknar nödvändig fingertoppskänsla för Tornedalen.

Men jag har svårt att se att någonting blir bättre för vare sig mig eller det svensk-finska samarbetet av att jag nämner denna teori för honom och bestämmer mig för att hålla tyst.

Ida Asplund, jurist i Umeå, finska rötter, är förbannad. Hon säger att Finland fortsätter att bryta mot lagen, bland annat genom att inte släppa in svenska anhöriga till finska medborgare.

Jag tvivlar inte på att hon har rätt. Men nu är det som det är och vakterna arbetar koncentrerat. De är posterade vid en gräns som kunde ha dragits ett antal mil längre in i Sverige, där det tornedalsfinska språkområdet har upphört.

Det påstås att kejsar Alexander I av Ryssland var trött på tjat och sega förhandlingar efter att ha slagit Sverige i kriget 1808-1809 och vunnit Finland. Han sägs ha accepterat en gräns vid Torne älv för att få lugn och ro.

Bilar från Finland vinkas förbi. Fordon från Sverige stoppas och undersöks.

En äldre man i en grön gammal Volvo tvingas vända. Han har sagt att han är på väg till Pello för att klippa sig.

- Frisörer finns i Sverige, förklarar vaktchefen sitt beslut.

De som befarar att det kommer att ta tid för Tornedalen att återhämta sig tycks veta vad de pratar om.

Väg 403 mellan Kaunisjoensuu och Pajala.