Tänk om mor inte är rar?
Wollin: Vackert sminkade spöken som inte finns i verkligheten
I Vigdis Hjorths bok ”Är mor död”, som jag inte har läst ut eftersom jag är en mor som inte är död (när jag är död ska jag läsa ifatt så mycket), skriver Hjorth sida upp och sida ner om en mor hon inte längre känner.
Hon fantiserar om vem hon är, den här kvinnan som svek men som är den enda mamman hon har. Hon letar på nätet, bor mamman ens kvar i samma hus? Hur ser hennes dagar ut? Det låter tråkigt och det kanske det skulle vara om inte Hjorth var ett geni, vilket hon är. De små ordens stora bok om de djupa känslorna för kvinnorna vi kallar mamma.
Det har gått trettio år sedan sist och vem är kvinnan som födde och gödde och bara halvdant fanns för henne?
Jag hävdar att hon aldrig har känt sin mor.
Jag vill påstå att alla mammor överallt är vackert sminkade spöken som inte existerar i verkligheten.
Ingen känner sin mamma.
I vårt hus, likväl som i hemmet jag växte upp, är det högt i tak. Stundtals är det kanske lite väl mycket ärlighet, ljug mig en smula snälla, men det är skönt att inte gå runt med en rädsla att barnen ska höra fel saker. De äldsta är stora nu, de kan ta det, de kan klara av det.
Har jag tänkt.
Men här finns ingen ärlighet, jag är en dumbom.
Det finns mycket transparens i form av armarna i luften, gråta när det inte går att låta bli, låsa in sig när man blir sur, allt det där. Men det finns också en stor förljugenhet eftersom jag på många sätt är en tillrättalagd Instagramruta inför barnen. Min förhoppning är, förstås, att ni känner likadant.
Jag är mig själv, men jag är aldrig mitt allra fulaste med dem. Jag kan vara pinsam, jag kan gråta, vara arg, ha ett stökigt hem, men jag visar aldrig mitt svarta inre. Mina fula tankar. Vilka jag hatar, vilka småsinta tankar jag tänker om andra. Mitt innersta smuts. Och det är förstås inte meningen att de ska höra sådant, men till andra berättar jag allt, så kvar till barnen finns den redbara, hon som inte är jag.
Gud som jag gör mig till, för att verka god, för att vara en bra förebild. Uppmuntrar dem att alltid ta den där höga vägen, the high road.
Och då, just så, ramlade hela himlavalvet ner i mitt knä. När jag insåg. Tänk om min mamma är likadan.
Tänk om min mamma sedan vintern 1978 ansträngt sig för att säga bra och goda och rättskaffens saker så att jag ska bli en öppensinnad och rekorderlig person.
Tänk om hon har en mammamun som säger att jag ska vända andra kinden till för att sedan byta om till ett alternativt ondskefullt ansikte som jag aldrig någonsin upplevt.
Det är en hisnande och rent ut obehaglig tanke att min mamma inte är lika felfri och god som jag tror.
Jag är för gammal för nya insikter.
Jag låtsas som det regnar.
Jag låtsas som om mor är rar även framgent.