Medelklasshelvetet är alltid de andra
Hur mycket självhat tål den svenska medelklassen? Inte så mycket som man kan tro, är nog svaret. Frågan har aktualiserats i ett par debatter nyligen, där Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson var först med att konstatera en trend i vilka romaner som prisas i Sverige. Det är, enligt Pettersson, ”en viss typ av berättelser av medelklasskvinnor för medelklasskvinnor (som) bedöms mer positivt och ges orimligt stort utrymme”. Som ganska stor konsument av samtidslitteratur nickade jag instämmande och konstaterade samtidigt, som flera andra, att Aftonbladets kulturchef förstås sitter på en utmärkt position för att göra något åt saken.
Men där tog samstämmigheten slut. För litteratursveriges kvinnor var inte riktigt beredda att späka sig själva så mycket som att medge att deras erfarenheter faktiskt har en överdimensionerad plats i litteraturen, eller tillstå att detta skulle vara problematiskt.
”Som bekant har man alltid hävdat att kvinnor enbart läser för att känna igen sig. Det är en bild som är djupt nervärderande och ingen – man som kvinna – borde komma undan med att upprepa den igen”, skrev Dagens Nyheters Åsa Beckman.
”Jag orkar inte be om ursäkt för vem jag är och vad jag gör”, skrev Maria G Francke i Sydsvenskan.
I Expressen gick Annina Rabe så långt som att hävda att ”Aftonbladets kulturchef sågar läsande kvinnor”.
Hej och hå.
Pikant nog dök Expressens skribent i samma veva upp i den egna tidningens reportage om stadsdelen Vasastan som gått om Östermalm som Sveriges dyraste. Den här gången som intervjuobjekt. Tillsammans med sin man, som är arkitekt, utgör de ett par av artikelns ”vi”, det vill säga storstadsmänniskor med kulturellt kapital som bott i kvarteret länge, och som ondgör sig över nyrika inflyttade lantisar som trissar upp bopriserna. ”De har gymkläder när de går och handlar. De är konsulter, jag tror de jobbar inom ekonomi, de är högutbildade. Man ser att de tjänar pengar”, säger Annina Rabe och konstaterar i samma veva att Vasaparken numer befolkas av ”grupper med blonda nyblivna mammor som gör military training”.
Så här får, ja, förväntas man till och med tala om den urbana ekonomiska övre medelklassen om man själv har sina högskolepoäng inom humaniora. Liknande utläggningar hör jag ständigt från bekanta som valt att belåna och bosätta sig i Stockholms innerstad. Det är som en sorts sekulär botgöringsritual för att man trots allt vunnit budgivningen på den rymliga tvåan: Grannarna renoverar som galningar, de åker till Thailand i parti och minut och inte finns det några invandrarbarn på förskolan här heller.
Vilket ju gick att kolla upp innan du flyttade dit, säger jag inte.
Och det är ju lite sött att mediemänniskor och kulturarbetare beklagar sig över gentrifieringen inom tullarna, som om de själva inte är en del av problemet. Men så här lyder en hederskod i medelklassdebatten: När vi pratar om medelklassen som ett problem, så avser vi alltid den medelklass som har lite mer pengar, sämre smak och mindre bildning än oss själva. Medelklasshelvetet är alltid de andra.
Jag vet annars väldigt lite om den blonda nyblivna mamman i Vasaparken och hennes inre liv. För utöver att hon uppenbarligen är ångloket i Stockholms bostadsekonomi får hon nästan aldrig komma till tals. I Expressens artikel över Vasastan målas hon upp som hotet mot stadens själva själ, men hennes egen röst får vi inte höra. I samtidslitteraturen existerar hon knappt, möjligen med undantag för chiclit-hyllan.
Kanske är det hon som borde få ett bokkontrakt nästa gång.