Breivik visas den respekt han aldrig visade sina offer

Det har gått fyra år sedan jag satt i en rättssal som avhandlade ett mål mellan Anders Behring Breivik och norska staten. Fyra år, men när jag kliver in i rättssalen är det som att allt kommer tillbaka. Jag tittar mig om för att instinktivt leta efter ”vattenmannen” som var ansvarig för att fylla på terroristens glas. Minns smaken av vindruvor och nötter i munnen, som jag hetsåt för att hålla energin uppe.

Men mest av allt minns jag offren som klev in i rättssalen.

Ett efter ett. I tio veckors tid.

Den unga kvinnan som fått sin axel bortskjuten. Den unge mannen som förlorat båda sina ben. Tjejen som överlevde ett skott i hjärtat. Killen som sköts i ögat.

Jag minns vad de hade på sig, hur de lät. Var i deras vittnesmål rösterna brast.

Idag är det ett annorlunda vittnesmål.

En ny man, en gärningsman, som också ser sig som ett offer.

När Breivik sätter sig i vittnesbåset i fängelset Skiens gymnastiksal har han tre timmar på sig att framföra sitt budskap om hur han själv torterats i fängelse under de år som gått sedan han dödade 77 människor.

Han pratar om en omänsklig behandling, där han fått äta med plastbestick och papptallrikar i 18 månader.

Han beskriver hur han på papptallrikarna har tvingats äta Fjordland (Norges svar på Dafgårds) varje dag – vilket han jämför med tortyrmetoden waterboarding.

Han berättar hur han handfängslats ett par tusen gånger och hur han har fått sår på händerna av det, samt att han nakenvisiterats vid 885 tillfällen.

Levnadsvillkoren bakom lås och bom är så inhumana att han börjat älska tv-programmet ”Paradise Hotel”, vilket för Breivik själv är ett tydligt tecken på hjärnskada.

Han berättar om sin PC i cellen, som inte fungerar så bra. Om hur han måste skriva på en elektronisk skrivmaskin.

Han säger att hans brev inte kommer fram, och att de människor han träffar måste han samtala med genom glas.

Breivik behandlas, enligt sin egen utsago, värre än ett djur.

”Om inte isoleringen, nakenvisteringarna och brevförbudet kan kallas för tortyr, så kan inte något kallas för tortyr”, säger han.

Jag liverapporterar allt han säger till tiotusentals läsare på Aftonbladet. Många är upprörda. Vill veta varför Norge – och vi – ger honom utrymme att höras.

Men när dagen är över och jag kliver ut ur salen och möter Oslos eftermiddagssol är jag personligen glad att Breivik fått lägga fram sin sak.

Bara för att en människa agerat barbariskt ska inte samhället svara med samma medel.

Och genom att höra honom står det tydligt att han visats all den respekt och medmänsklighet han aldrig visade sina offer.