Den svenska skampålen

Gymnasieminister Aida Hadzialic lurade drevet då hon avgick.

Men den gräsliga svenska skampåle-mentaliteten lever kvar.

Journalistiken är rastlös till sin natur och då jag bläddrade igenom måndagens Aftonbladet och Expressen hittade jag inte så mycket som en rad om den två dagar tidigare avgången ur regeringen.

Zlatan gjorde mål i sin debut i Premier League, drunkningssommaren var svart och någon har vunnit miljoner på ett lotteri.

Gjorde Hadzialic rätt som kastade in handduken? Meningarna har gått isär och svaret är inte givet.

På ena sidan bron körde hon lagligt, på den andra sidan bröt hon mot lagen med minsta möjliga marginal.

Rattfylleri är en allvarlig sak, men i min värld ska inte en ledande politiker behöva avgå för 0,2 promille.

Jag är dock medveten om att min moral inte är någonting annat än just min och att det finns  fördelar med en offentlig moral som ser strängt på alkohol och bilkörning.

Jag tycker att Hadzialic drog den rätta slutsatsen. Hennes situation hade blivit hopplös om hon försökt klamra sig kvar. Rattfyllan hade förföljt henne.

I stället visade hon prov på ärlighet och gick med rak rygg, vilket ingav respekt både till vänster och till höger.

På så sätt slapp hon dessutom det mediedrev som tveklöst annars hade brutit ut. Men låt mig återkomma till den frågan och först förklara vad det är för krafter som sätts i rörelse då de stora mediehusen sluter sig samman.

Ett mediedrev är ingenting annat än att redaktioner har identifierat samma ämne som angeläget att rapportera om. Ofta på goda grunder. Även om det säkerligen är en väldigt påfrestande upplevelse för individen så är granskning av makten journalistikens viktigaste uppgift.

Med det sagt så har svenska medier ett drag som jag finner svåruthärdligt. Politiker uppmanas vara människor och inte robotar. När de sedan visar sig vara människor, med allt vad det innebär av klanterier och misstag, ska de korsfästas.

Det gäller inte bara politiker. Och det har länge sett ut på detta sätt i Sverige. År 1989 tvingades justitieombudsmannen Per Anclow att avgå sedan det avslöjats att han 13 år tidigare dömts för ringa misshandel sedan han i berusat tillstånd sparkat en man på benet i en krogkö.

Inte alltför grov brottslighet, med andra ord, Och dessutom långt tillbaka i tiden. Men mediedomstolen var obönhörlig.

Ett annat exempel är den så kallade Raineraffären. Justitieminister Ove Rainer lämnade i november 1983 in sin ansökan till statsminister Olof Palme om att bli entledigad efter en journalistisk häxjakt som pågått i nio dagar.

Rainer hade med hjälp av avancerade transaktioner fått ner reavinstskatten på ett innehav av aktier han sålt. Det går givetvis att ha synpunkter på att en ledande socialdemokrat trixar med just skatten, men han gjorde ingenting olagligt.

Det finns fler exempel, men jag tror att poängen har gått fram.

Det är nu inte bara journalistikens fel att det ser ut som det gör. Tidningar, radio och tv skulle inte kunna ställa personer med makt vid skampålen om det inte fanns läsare, lyssnare och tittare som nickade gillande.

En fråga vi bör ställa oss är: Hur perfekta måste människor i toppositioner vara? Jag vill inte leva i ett land där det inte är tillåtet att begå misstag. Ett sådant land låter som en mardröm.