Debatten borde handla om makthavarnas svek

Polis bär bort aktivister från Extinction Rebellion som blockerar trafiken i gatukorsningen Sveavägen-Kungsgatan in en aktion för klimatet under namnet "Fossilupproret".

Det är ett tålamodstest att följa den svenska debatten som följt på Rysslands invasion av Ukraina. De få intellektuella och sakkunniga som utmanar bilden av en bipolär värld möts av brösttoner och indignationsteater, eller blir helt enkelt avpolletterade. Så här ser det tack och lov inte ut i alla västländer, men våren 2022 är ingen stor stund för svensk offentlighet. Så är det bara.
Tur då att det finns en annan aktuell samhällsfråga där det i princip inte går att trampa historiskt fel. Tänker man.

 

I veckan skrev António Guterres på Twitter att de stora koldioxidländerna drastiskt måste dra ner på utsläpp med start i år. FN:s generalsekreterare avslutade: ”Varje sekund räknas. Det är dags för akut #klimataktion.”

En bakgrundsförklaring för säkerhets skull: Planeten Tellus är, på grund av mänsklig aktivitet, på väg att värmas upp mot temperaturer som kommer att orsaka irreparabla skador. Mänskligheten sätter med utsläppen av växthusgaser sin egen överlevnad på spel. Men detta till trots vägrar världens ledare vidta de politiska åtgärder som behövs för att undvika katastrofen eller i alla fall matta av effekterna. Vi pratar just nu om att mildra en redan eskalerande situation. Fråga gärna någon av de hundratals miljoner indier som upplever temperaturer på över 45 grader den här veckan.

 

Det här är en idiotsäker kalkyl. Till skillnad från geopolitiska oroligheter och pågående väpnade konflikter finns det ingen som helst tvekan om hur historien kommer att skrivas kring klimatkrisen. Och ändå.

För några veckor sedan spände ”Louis”, en ung brittisk klimataktivist, fast sig med ett buntband runt halsen vid ena målstolpen i Premier League-matchen mellan Everton och Newcastle. På tröjan hade han budskapet ”Just stop oil”. På Twitter skrev aktivistgruppen han tillhör: ”Rapport efter rapport säger att min framtid kommer att bli svår, och min regering säger till mig att inte oroa mig”.

Bakom orden döljer sig ett återhållet vrål av vanmakt. Det är så här klimatångest för en generation som har 70-80 år kvar att leva ser ut. Den senaste tiden har aktivister synts i Stockholm där de blockerat trafikerade korsningar i innerstaden för att sätta ljus på frågan. Debattens olidliga idioti har mest gällt hur man ska flytta på och lagföra dem. Som om de representerade vilket särintresse som helst.

 

Nu tillhör ju inte klimataktivister en ljusskygg terrorcell med konspiratoriska förtecken. De för en kamp för alla planetens invånare (låt vara att några kortsiktigt förlorar pengar och inflytande när värdet på smutsiga energikällor sjunker). De har precis all tillgänglig forskning i ryggen. De har det inte särskilt revolutionära stödet hos FN:s generalsekreterare. De har läpparnas bekännelse hos nästan alla världsledare också. I Sverige finns ett enhälligt riksdagsbeslut på att minska utsläppen från konsumtion. Och ändå fortgår det bara. Så vad ska en sjuttonåring som på goda grunder är panikslagen inför framtiden göra?

Det är skönt att ifrågasätta de som stör ordningen. Men frågorna ska förstås ställas till makthavarna. Så här kommer några rätt banala:

Är det inte lite genant att gång på gång sätta kortsiktiga och populistiska intressen först? Finns det inte en upprorisk cell av skam i kroppen som jagar er sent om natten när sömnen inte vill infinna sig?

Jag tänker mig ett ögonblick av insikt att bakom alla intressekonflikter, bortom all opportunism och ideologi, djupare än alla förfärande enkla poänger att plocka här och nu om att det är de som har rätt och ni som har fel när historien ska skrivas.