Vi ska fortsätta få välja när vi vill vara vulgära

Vi skriver ett nytt år i kalendern och konstaterar att den största könsmaktsrevolution min generations kvinnor någonsin upplevt, är på väg in i en ny fas. Det är dags att dra slutsatser av Metoo-rörelsen, konstatera dess begränsningar och blicka framåt.

Om själva floden av vittnesmål, som dominerade både den globala debatten och fikabordssamtalen under hösten, var den känslomässigt laddade biten för många kvinnor kommer nu den intellektuellt krävande.

Att organisera sig och ställa krav innebär automatiskt att blotta det uppenbara: Kvinnor har olika agendor.

Och så det lite mer delikata: Kvinnor är olika känsliga.

Och så det strängt förbjudna: Kvinnor är inte per definition goda.

Metoos största förtjänst har varit att blottlägga det vi hört i alla tider, men först nu fått klarlagt medelst en evidensbaserad smocka i ansiktet: Övergrepp och sexuella ofredanden går igenom i alla samhällsskikt och yrkesgrupper. Ingen kategori kvinnor är fredad, även om några enstaka tycks tystade genom ett sorts ogenomträngligt omertà (näringslivskvinnorna, var är ni?!).

Var gränsen för ofredande och övergrepp går är en desto svårare fråga eftersom den, i många lägen, är situationsbaserad eller åtminstone ytterst individuell. Vissa kvinnor är uppenbarligen känsligare än andra. Det finns också de som använt Metoo-vågen för att utöva vendettor på kollegor eller bara bortförklara professionella misslyckanden.

Detta sker eftersom kvinnor är människor, med mer eller mindre ädla uppsåt. Det är varken bra eller dåligt. Det är så bara. Vi måste acceptera det.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg problematiserade i veckan några av vittnesmålen i de två antologier om Metoo som just kommit ut på marknaden. Indignationen i sociala medier blev stor. Det är tydligt att många kvinnor, som väntat hela livet på att någon ska lyssna på deras berättelser, har ett känslomässigt engagemang i frågan som ibland skymmer sikten för ett av feminismens mål: Att kvinnor ska bli behandlade som individer med egen förmåga att utforma sina livsvillkor.

Själv har jag läst en rad vittnesmål av tjejer som känt sig antastade på krogen och tagit illa vid sig av inviter från arbetskamrater i situationer som jag själv skulle ha mött med en axelryckning och lite medlidande: All denna ansträngning gubben, och så blev det så plumpt!

Jargong som på vissa arbetsplatser hade ansetts djupt opassande har jag själv gjort mig skyldig till mer än en gång. En titt på chat-korrespondensen med min bästa väninna ger mig smärre rysningar vid tanken på att den skulle offentliggöras. Jag skulle förlora varenda uppdrag jag har.

Jag vill tro att min generations kvinnor ska få ha det fortsatta privilegiet att välja när vi vill vara vulgära, rättrådiga och inkonsekventa. Att vi tillåts inte bara känna utan också tänka och formulera kritiska frågor kring den potentiella puritanska backlash som Metoo faktiskt också innebär.

Det finns goda skäl att tro att de senaste månaderna ritat om kvinnohistorien för gott. Men vissa saker kommer att återgå till det normala när krutröken lagt sig.

Folk kommer att fortsätta att ragga när de går på lokal. Arbetsplatsen kommer också framledes vara det vanligaste stället att träffa en partner. Det går inte att säkra de här zonerna från vare sig övertramp eller överkänslighet.


Titta!

I onsdags möttes Åsa Linderborg och Isobel Hadley-Kamptz i ett samtal under rubriken ”Förminskar metoo-rörelsen kvinnor?” och luftade olika infallsvinklar i ett samtal väl värt tio minuter av din tid.