Tacka de döda med covid för 60 kronor mer i månaden
Det är kallt men vår i luften. Ljuset är skarpt och varslar om värmen som kommer och pensionsmyndigheten lovar landets gamlingar 60 kronor mer i månaden.
Det är vår och fest i luften. 60 kronor i månaden! Pensionärer som redan har fått sina sprutor kan på stela ben skynda ut och sätta sig på kafé. Tillskottet räcker till ett par koppar, vi lever i valfrihetens land och de får naturligtvis använda pengarna som de själva vill, ett glas vin på lokal varannan månad till exempel eller varför inte spara till barnbarnen?
Vem ska de tacka för pengarna?
Tacka de döda.
Tack vare att så många dött undan med covid kan de ännu levande höja sin standard. Sveriges Radio meddelar detta efter intervju med pensionsmyndigheten. Så många dog förra året att medellivslängden i Sverige sänktes med ett halvt år för kvinnor och ett helt år för män.
Vi är vana vid att medellivslängden tvärtom ska öka. År 1900 var den för kvinnor 53,6 år, för män 50,8. År 2019 var medellivslängden 84,7 år för kvinnor, 81,3 för män.
Det har hänt förr att medellivslängden sjunkit något enstaka år. Men bara marginellt. Under de stora influensaepidemierna 1957 och 1968 sjönk medellivslängden 0,2 år.
Vi lever längre och blir rikare. Framsteg har blivit vårt naturliga tillstånd.
Det oreflekterade naturtillståndet är enda förklaringen till att Sveriges Radio presenterar 2020 års chockerande dödstal med att pensionärerna får 60 kronor mer i månaden. När de gamla dör blir det mer över för de levande.
Man kan tänka sig andra sätt att reagera på massdöden på äldreboenden och intensivvårdsavdelningar.
Den politiska reaktionen är självklar. Vems är felet? Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Hur ska organisationen av åldringsvården se ut i framtiden?
Man kan tänka sig att fråga en filosof. Vad får massdöden för konsekvenser för vår syn på åldrandet? På oss själva som medmänniskor? På hur vi använder vår korta tid?
Man kan också tala med en präst eller imam eller rabbin.
Finns ett liv efter döden?
Vad menar vi med liv efter döden?
Dör den döda först när den sista människan som också minns henne dör?
Antalet frågor och frågor i frågorna är ändlösa.
Det finns två stora ämnen i allas våra liv. Kärleken och döden. Kärlek är mer än kärleken till en annan individ. Jag vet en kvinna som föll i gråt när hon såg alla dödsannonserna i morgontidningen i våras. Så många existenser som plötsligt upphört. Så många namn vars bärare nu är borta. Sida efter sida.
Att gråta, att undra, att vilja handla och hjälpa är det naturliga sättet att reagera i den pågående katastrof vi alla lever i.
Eller borde vara.
Vi lever i ett samhälle besatt av siffror och nytta. Det fanns ingen illvilja i Sveriges Radios nyhetsvinkel. Den var självklar. Reflexmässig. Allt ska vi räkna på, allt ska motiveras med siffror och nytta. Kultur. Skola. Umgänge. Motion. Skratt! Allt ska mätas och vägas och dess existensberättigande förstärks om läsningen, musiken, samtalen, promenaden och skämten höjer vår produktivitet.
Konstnären Peter Tillberg fångade hela vårt samhälle i sin berömda tavla 1972: Blir du lönsam, lille vän? 27 tioåringar i ett klassrum ser rakt på konstnären, ser rakt på betraktaren.
Nu är de 59 år. Det är deras föräldrar som dött på åldringsvården.
Om dessa gårdagens barn skyndar sig att gå i pension får de 60 kronor mer i månaden. Så sluts cirkeln, från bilden i klassrummet till åldringarnas död och pensionärernas vinst. Någon borde göra en ny tavla. Från ett bårhus. Du blev lönsam gamle vän!
Det är vår i luften, solen lyser skarp på taken, Pensionsmyndighetens chefaktuarie är vaken. Det är han som ger siffrorna till Sveriges Radio. De kalla kastvindarna river upp damm på gatan. I stugor och lägenheter sitter pensionärer med papper och blyertspenna och räknar och funderar på hur de ska spendera sina 60 kronor.
Och i det smärtsamma ljuset blir allt tydligt.