Regeringen tar intryck av sågningen av terrorlagen av fel anledning

Att Morgan Johansson tar intryck av Lagrådets sågning av den kommande terrorlagen är utmärkt.

Men justitieministern gör det av fel skäl.

Regeringen, och oppositionen, vill göra det olagligt att ansluta till terrororganisationer.

Men härom dagen sågade Lagrådet, den myndighet som ska granska viktigare nya paragrafer innan de träder i kraft, lagstiftningsprodukten som denna ambition resulterat i.

Förslaget i sin nuvarande form riskerar att bli en gummiparagraf som går att använda till lite vad som helst, anser juristerna.

Fackförening som ordnar vild strejk? Organisation som uppmanar till civil olydnad? Ledsen, men du som har gått med i en sådan förening har begått brott och måste nu tyvärr krypa in i fängelse.

Till råga på allt ansåg Lagrådet att den kommande lagen strider mot den grundlagsfästa föreningsfriheten. Ingen dålig sågning, med andra ord.

Justitieminister Johansson muttrade några besvikna ord över utlåtandet, men fann sig snabbt och lät meddela att oppositionen ska bjudas in till överläggningar för att hitta en väg framåt.

Egentligen borde det inte vara någon panik. Den kommande lagen gäller inte retroaktivt och går därför ändå inte att användas för att sätta dit figurer som har rest till Syrien eller Irak och anslutit till mordsekten IS. Dessutom finns redan alla möjliga paragrafer som på olika sätt förbjuder samröre med terrorister.

Men juridisk överkurs av det slaget är för närvarande av intresse endast för det lilla antal nördar som ännu inte har övertygats om att straffrätten är lösningen på alla problem.

Att Johansson kallar till samtal för att hitta ett finurligt sätt att runda de jobbiga juristerna och göra den sedan länge olagliga terrorismen ännu mer olaglig är således inget att förvånas över.

Mer förvånande är att han över huvud taget bryr sig om Lagrådet, en sammanslutning bestående av domare från Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen som sedan år 1909 fyllt en viktig kontrollfunktion.

Det har nämligen varit lite si och så med den saken i modern tid. Vare sig moderata eller socialdemokratiska justitieministrar har utmärkt sig med att visa respekt för de höga domarna.

Ta bara alliansens idé om att tillåta friggebodar på upp till 25 kvadratmeter utan bygglov, så kallade Attefallshus. Lagrådet suckade och påpekade att lagen bröt mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, men regeringen tuffade vidare.

Sedan fick justitieminister Beatrice Ask feeling och ville göra livstids fängelse till normalstraffet för mord. Juristerna varnade för att paragrafen var så miserabelt utformad att det snarare skulle bli svårare att ta till lagens strängaste straff, varningar som avfärdades.

Så gick det också som det gick. Högsta domstolen slängde eländet i papperskorgen och beordrade domstolarna att döma enligt den gamla lagen.

På den här tiden älskade sossarna att högljutt kräva att Lagrådets rekommendationer skulle följas. Men det glömdes bort i samma ögonblick som Sverige fick ny regering 2014.

En klassiker är utlåtandet om den så kallade gymnasielagen: "Lagrådet anser att gränsen här har nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas".

Ord och inga visor. Men regeringen tuffade på.

Det finns med andra ord ingen anledning att tro att justitieministerns invit till oppositionen är ett uttryck för respekt för Lagrådets invändningar.

Tvärtom. Med tanke på hur opinionen ser ut hade det gått utmärkt att ändå driva igenom de nya paragraferna. Vi lever trots allt i en tid då en skånsk kommun utan att blinka struntar i lagen och bestämmer att återvändare inte ska få samhälleligt stöd.

Krångel som grundlagen har inte verklighetens folk tid med utan är sådant som universiteten kan ägna sig åt.

Därmed återstår endast en tänkbar förklaring till Justitieministerns utsträckta hand. Rädslan för att göra sig till åtlöje. Att under pompa och ståt trumfa igenom en lag om terrorister som sedan underkänns är inte roligt för en regering.

Det är bra att Johansson tar invändningarna på allvar. Mindre bra är att regering och riksdag så ofta struntar i Lagrådet.

Den lagstiftande makten avslöjar gång på gång en syn på den dömande makten som inte är vacker.