Riksmötet öppnas och i korvkiosken är omsättningen halverad
Johan Pehrson, den jovialiskt bullrige liberalen, sprintar förbi och väser i förbigående att han behöver en korv för att hjärnan ska fungera.
Det ska ännu dröja en timme eller så innan Riksmötet högtidligt öppnar och i en liten skrubb på Stora Nygatan vänder Feyaz George på en "tvåhundragrammare med extra ost".
– Ska du ha bacon också? frågar han den unge killen som har beställt burgaren.
Han är dagens elfte kund, annat var det före pandemin, omsättningen har mer än halverats, men George kämpar på, vad har han för val.
– Ja, lägg på bacon, svarar grabben.
Kanske var det hit Pehrson, liberalen, var på väg för att köpa sin lunch. Kioskägaren ler hemlighetsfullt när jag frågar och svarar vagt att ”många som syns i tv kommer förbi”.
I Storkyrkan runt hörnet hålls gudstjänst, Kungafamiljen är där, ungdomar från Fryshuset läser texter, i vart och vartannat gathörn står polisbilar.
Men det är inte en uppståndelse som nödvändigtvis hjälper en 57-årig invandrare att betala hyran.
Feyaz George kom till Sverige 16 år gammal, kristna syrianer hade det inte lätt i Turkiet, det nya landet var kallt och mörkt.
– Jag har inte varit sjukskriven en dag sedan dess, berättar han.
Ett tag drev han krog vid Fridhemsplan. Björn Borg och Martin Dahlin, gamla idrottsstjärnor som i vart fall folk över 40 känner till, brukade gå dit.
Korvkiosken har han ägt i nio år. Den är öppen sju dagar i veckan. De tre barnen hjälper honom. Ibland måste han ju vara ledig.
En bra dag sålde han för kanske nio tusen kronor. Men sedan kom viruset, turisterna försvann, Gamla stan förvandlades till en kuliss som knappt ens spöken och vålnader orkar rassla runt i.
På Mynttorget, ett par kvarter bort, är det business as usual. Några tappra figurer demonstrerar mot köttindustrin. En man skriker i megafon att bankerna stjäl våra pengar. Ett gäng tonåringar himlar med ögonen och fnittrar.
Det plingar till i mobilen. Det är ett pressmeddelande från ”Frihet Sverige” som upplyser om att det från ”flera källor framkommit tung bevisning” om att samtliga coronavaccin i själva verket är ett ”biovapen som riskerar att döda vår befolkning”.
Tja, varför inte. Det har gått 100 år sedan den demokrati som statsminister Stefan Löfven snart ska hylla i sin sista regeringsförklaring i kammaren och åsiktsfriheten gör onekligen intryck av att existera, vad än vissa säger om den saken.
Arméns musikkår spelar, Livgardet paraderar och Fanbärare från Föreningen Östergötlands Barn viftar.
På väg upp till riksdagens pressläktare stöter jag på Ebba Busch, kristdemokraten, som viskar med några medarbetare.
– Tjena, säger hon på överraskande södergubbedialekt.
– Hej, säger jag.
Några av riksdagsledamöterna har för långa kavajärmar. Några har för korta. Men så är det inte heller i Palais Bourbon, säte för den franska nationalförsamlingen, vi befinner oss.
Kungen och Silvia, talman Andreas Norlén och statsministern gör entré.
14 journalister har fått plats. Pressläktaren är i allt väsentligt upptagen av riksdagsledamöter som har spridits ut för att inte förarga Anders Tegnell.
Dessutom är Rysslands ambassadör, Viktor Tatarintsev, här. Men så har han också stått ut längre tid i Stockholm än någon annan för närvarande tjänstgörande ambassadör.
Löfven pratar om klimat och gängmord, Philip Jalmelid och Tuva B Larsen sjunger fint, klockan 14.50 år det över.
Nere i foajén intervjuas Martin Ådahl, centerpartisten, av TV 4. Han är klädd i Leksandsdräkt och klagar över att statsministern inte pratade mer om hur ekonomin på andra sidan pandemin ska få mer fart.
Feyaz George räknar efter. Han har haft ytterligare tio kunder sedan vi skiljdes åt för någon timme sedan. Drygt elvahundra kronor hittills i kassan i dag.
Han suckar.
– Vi fick bidrag av staten i början på pandemin. Men inte längre. Och skatter och moms ska ju betalas.
– Det är som att jobba för ingenting.