Finns orosmoln över ökad övervakning

Mikael Damberg höll på torsdagen presskonferens om hur polisen ska bekämpa gängkriminalitet.

Mikael Damberg kallade i dag till presskonferens för att berätta om den sköna nya värld vi lever i.

Påtaglig glädje visade inrikesministern över att det blivit enklare att installera övervakningskameror på apotek.

Givetvis fanns inget utrymme för eventuella nackdelar med en ordning där någon möjligen sitter och glor på undersåtarnas inköp av graviditetstest, uthämtning av blodtryckssänkande medicin eller funderingar över vilket medel mot vårtor som är bäst.

Detta är inte en tid då överkurs av sådant slag är på modet.
Detta är en tid då kampen mot terrorism, gängmord och pandemi är överordnad det mesta. Grundläggande friheter, individens rättigheter och annat flum är historisk kuriosa som likt dinosaurier har dött ut.

Följaktligen finns ingen anledning att förvånas över att tidningar, radio och tv gäspade åt "Regeringens skrivelse 2020/21:59" som presenterades för några dagar sedan.

Det var den årliga redovisningen av hur hemliga tvångsmedel som telefonavlyssning och buggning av datorer har använts.

Den som ser glaset som halvfullt tar sig nog igenom de 46 sidorna med någonting som påminner om njutning. Dysterkvisten riskerar dock att se glaset som halvtomt och bli bekymrad.

Det fattades 17 132 beslut i fjol om avlyssning, övervakning och inhämtning, bestämmelser som har en sak gemensam, nämligen att de börjar med ordet hemlig.

17 132. Smaka på siffran. 46 beslut per dygn, vardag som helg, en glåmig tisdag i mars eller julafton.

Två beslut i timmen. Säga vad man vill om staten, men den saknar inte flit.

Dessa verktyg är viktiga. Terrorister och hjärnor bakom den organiserade brottsligheten är i regel varken raketforskare eller potentiella nobelpriskandidater.

Men de vet att planera sin verksamhet och är lika duktiga som det militärindustriella komplexet och porrbranschen på att anamma det senaste i teknisk utveckling.

Givetvis måste polis och åklagare få motsvarande möjligheter.

Avlyssning av elektronisk kommunikation har varit populärt. Nästan 5000 tillstånd. Och det har gett resultat.

Regeringen har ålagt myndigheterna att redovisa några fall där hemligheterna har kommit till nytta.

Vi har kvinnan som försvann och hittades styckad först ett år senare. Kroppen var i så dåligt skick att dödsorsak inte gick att fastställa.

Knepigt läge för åklagaren, men pojkvännen var så dum att han i telefon beklagade sig över att hon blev ihjälslagen på sin födelsedag.

En information ingen annan än mördaren satt på. Polisen lyssnade, antecknade och innan mannen hann fatta vad som hänt satt han på kåken med en dom på 16 år i handen.

Vi har studenten som blev ihjälskjuten av misstag utanför en krog i en förort till Stockholm.

Rätten konstaterade att bevisningen mot mördaren var stark, men DNA hade inte räckt. Tillsammans med bland annat hemlig telefonavlyssning blev det emellertid 18 års fängelse.

Fler exempel finns. Vapengömmor har hittats, knarkligor sprängts. Men jag stannar där. Ingen rimlig människa behöver fler argument för att övertygas om nyttan med dessa utredningsmetoder.

Även Säpos personal tycks ha gjort rätt för lönen. 414 hemliga beslut. samt ytterligare 103 med stöd av annan lag.

1,4 beslut om dagen. Kanske inte mycket att skryta om i det internationella samarbetet med mer hårdkokta länder. Icke desto mindre en aktningsvärd siffra.

Och mer är på gång. Inrikesministern kunde inte hålla sig från att under presskonferensen påminna om hur mycket regeringen gör för att ytterligare utvidga statens territorium.

Damberg höll fram att datalagring än en gång är möjlig. Den näsvisa EU-domstolen har ju som bekant konstaterat att direktivet som lagen byggde på bröt mot de mänskliga rättigheterna.

Det var helt enkelt fel att tvinga internetleverantörer att lagra information om vad kunderna ägnar sig åt. Deras webbhistorik, hur många sms de skickat, antalet telefonsamtal, lagringen var för omfattande och integritetskränkande.

Men nu har ny lag kommit på plats. Ordning på torpet igen.

Nu är det inte min mening att störa i glädjeyran över maktens befogenheter och i någon mån framgångsrika brottsbekämpning.

Men jag tycker mig se några orosmoln.

Som exempelvis att övervakningen bara ökar och ökar och ökar. Den har vuxit med 40 procent de senaste fem åren.

Eller att domstolarna så slentrianmässigt gör tummen upp för åklagarnas alla önskemål. Ett exempel: Under 2019 avslogs 35 förfrågningar av nästan 5000 om elektronisk kommunikation.

Någon som är bättre på matte än jag kan räkna ut hur många promille det blir. En domare skulle ge godkännande i sömnen.

Något provocerande är att läsa de avslutande högtidliga raderna i regeringens skrivelse om hur viktig den grundläggande respekten för individens privatliv är.

Dessa 46 sidor anses visa att balansen mellan å ena sidan människans frihet och å andra sidan legitim brottsbekämpning är hyggligt fungerande.

Det är den förhoppningsvis. Men det räcker faktiskt inte med att Rosenbad påstår att det här inte finns någonting att se och att vi alla ska cirkulera.

Borde inte regeringens reklamblad om all denna övervakning leda till åtminstone en liten debatt?