Mejla

Johanna Frändén

Flyttpizza, vin och dans – en lyx vi tog för givet

Publicerad:
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

KOLUMNISTER

Om man vill göra livet ännu krångligare än det redan är i pandemitider kan man alltid planera in en flytt. Men nu är det som det är, beslutet togs innan Frankrike fick nytt utegångsförbud och min hyresvärd är formellt varslad medelst rekommenderat brev. Lastbilen är hyrd. Det går inte att skjuta detta på framtiden.

Jag har fruktat den här dagen sedan jag för ett halvt liv sedan skrev på kontraktet för en lägenhet på sjätte våningen utan hiss. Sekelskiftescharm, hade kanske en mäklare kallat det i Sverige. I Paris är det en vardaglig pulshöjare som åtminstone ser till att man håller flåset uppe också när man fuskar med träningen.

Men vem vill hjälpa till med en coronaflytt sex trappor upp utan hiss?

 

Ganska många visar det sig. Det är nämligen en av få aktiviteter som ger laglig legitimitet att vistas utomhus så länge man inte överskrider maxgränsen på sex personer och inte glömmer att fylla i det obligatoriska myndighetsformuläret för alla ärenden utanför hemmet. Och det är klart, det är svårt att ducka och hävda att man är upptagen med annat eller inte i stan just nu.

Trådarna vi lägger ut i närmsta bekantskapskretsen bär genast frukt och på dagen för flytten dyker alla som lovat upp i tid.

Vi blir något fler än vad som är tillåtet, men plötsligt har jag inte hjärta att skicka hem någon. I tider av extremt hårda sociala restriktioner är detta första gången många träffas i grupp på månader.

Själva kånkandet av möbler och kartonger är mest en formalitet, det förflyter faktiskt helt smärtfritt. Kaffe- och croissantstunden efter halvt uträttat värv blir ett veritabelt pratkalas.

Inte ens när min bästa kompis bil börjar krångla på väg mot flyttdestinationen blir det sura miner. När kartongerna är avlastade på den nya adressen plockar vi fram några öl och beställer pizza. Någon drar på musik, någon annan undrar var man får röka och en tredje hittar och öppnar en flaska vin.

Klockan är strax efter 14 när dansen bryter ut i vardagsrummet. Vi är utspridda och lyckas röra oss med någorlunda social distansering intakt.

Herregud, så här var ju livet för bara ett år sedan. Man bjöd hem folk, åt mat, pratade och dansade utan att förstå vilken oändlig lyx det skulle kännas som bara några veckor senare.

 

Det har pratats en hel del om den eskalerande psykiska ohälsan under coronapandemin, om arbetslösheten, självmordsfrekvensen och den förlamande ensamheten hos 70-plussare som inte längre får träffa någon alls.

Det är fullt förståeligt att fokus inte ligger på de som har jobb och hälsa intakt men vars sociala liv i övrigt blivit mycket fattigare 2020. Och ändå kan jag inte låta bli att undra: Är det här det nya normala från och med nu? Kommer generationer världen över att tillbringa sin ungdom utan att få klistra sig mot främmande kroppar på en nattklubb? Kommer de aldrig att lära sig dansa?
När vi måste bryta upp eftermiddagsfesten någon timme senare för att hinna med en sista möbeltransport går det nästan inte att få folk att lämna. Jag får till slut agera utkastare och liksom valla mina vänner mot ytterdörren. Föreslå att de kan fortsätta konversationen över telefon eller på inflyttningsfesten. När den nu blir. För vem vet när vi kan ses nästa gång på det här sättet?

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN