Inte ens regnet räddade mig från döden

Trumpsupportrar med hopp om framgång.

Så underbart och lovande och legitimt förebådande att valdeltagandet i USA slår rekord, tänkte jag för mig själv när jag gick och la mig klockan 21.30 på tisdagskvällen. Sedan försökte jag till ljudet av en insomningspodd, och med mina begränsade kunskaper i amerikansk inrikespolitik, förstå varför så många röstar i år. Det enda jag kunde komma fram till är att folket har bestämt sig för att få bort Trump. Att en del av dem som röstade i valet 2016 kanske gjorde det som ett test för att se om en seriefigur kan bli president. Aj fan.

Eller röstade de kanske på Trump för att jävlas, som jag tänker att en del gör när folk på Facebook frågar vilka glasögonbågar de ska välja. Visst måste det finnas en felmarginal bestående av individer som vill att man ska se ut som professor Balthazar. ”Nummer två är SÅ du.”


Klockan 00.30 väcktes jag av mobilens larm, tog mitt frissiga hår och skrynkliga täcke till valvakan i mitt soffhörn.

Jag hade mineralvatten med smak av melon och lime, färskpressad jordgubbsjuice och surt godis. Nu blir det mysigt och spännande, tänkte jag.

I stället drabbades jag av någon slags nattskräck. Tänk om jag dör? Tänk om ingen vet vad jag vill med texterna i min dator? Tänk om man förstår att man ska dö i en sekund innan allt släcks, hur lång är den sekunden? Hur känns dödsvetskap?

Mina mysbyxor var inte mysiga, godiset gjorde mig illamående och så började det regna på altantaket. Jag älskar ljudet av regnsmatter. Den underbara känslan av att sova i tält eller så.


Men inte ens regnet räddade mig från döden. Ångesten förstärktes av den overkliga grafiken och scenografin hos CNN. Ingen på amerikansk tv stakar sig, det gör mig nervös. Allt är så blankt och perfekt, och ankaret Chris Cuomo, var hans bråk med brodern bara på skoj? Kan det verkligen ha varit på allvar när Chris sa till sin bror guvernören att ringa mamma?

Tänk att vara mamman. Tänk den framgångskänslan att ha två succébarn och sedan den totala förödmjukelsen när de ryker ihop om att ringa hem till mamma i livesänd tv.

Självklart var det ett skämt, det är jag som är dum.


Kanske är det så en Trumpväljare föds? Man känner sig dum, och om man ska gå runt och känna sig dum så kan man lika gärna vara en bångstyrig dumfan och rösta emot dem som är bildade.

Blått och rött och vitt och nyputsat i min ruta. 49,5 mot 49,5, jag klarade bara matte B med en hårsmån och ett vädjande leende, men var är den saknade procenten?

Om jag slår över så kanske det finns bättre siffror på en annan kanal?

Lite bättre på SVT1, men där sitter Mattias Karlsson.

Han kände sig nog också lite dum innan han började med politik.

Men dummast av alla är jag, som sitter och kämpar mot ljuv sömn och letar efter en bortsprungen procent.

Jag är så trött, förstår inte mina tankegångar.

Det var en gång en gång och den var kantad, av tankar.

Tack och godnatt.