Pehrson kommer att behöva använda alla sina cirkuskonster
Johan Pehrson har inte lyckats lugna traditionella liberaler med att kalla SD för en brun sörja.
Nu har en fransk EU-parlamentariker lämnat den liberala gruppen i parlamentet i protest mot den oheliga alliansen – samtidigt som stödet för partiet sjunker på hemmaplan.
Ändå är Liberalerna på bättre humör än någonsin.
Balansakten Johan Pehrson har framför sig de kommande fyra åren kommer kräva nästintill akrobatiska färdigheter.
Sedan några dagar tillbaka är han ordinarie partiledare för att parti som visserligen lyckats enas i frågan om vem de ska ha som partiledare och som är relativt överens om att de vill se Ulf Kristersson som statsminister, men där tar enigheten slut.
Nu ska Pehrson balansera ett parti där vissa älskar, men många hatar, den nya relationen till Sverigedemokraterna.
Inte kommer det att bli lättare heller. I dag presenterade SCB sin stora partisympatimätning och det var tråkig läsning för Liberalerna. Partiet backar i väljarstöd och klarar sig med nöd och näppe ovanför riksdagsspärren.
På det stora hela spelar en mätning nästan fyra år före nästa val inte så stor roll, men på sikt kan det bli problem. Dålig opinion leder i slutändan till inre konflikter, något L verkligen fått känna av de senaste åren.
Hopplösa önskningar
Johan Pehrson hoppas kunna ena partiet och få slut på den bråkiga partikulturen, men fakta kvarstår att partiet inte är överens om hur relationen till SD ska se ut. Hur nära kan de frihetliga liberalerna gå dessa konservativa nationalister utan att tumma på sina ideal?
Liberalerna har gjort sitt val. Det var smärtsamt och orsakade stora inre konvulsioner, men partiet har kommit fram till att det var det enda möjliga beslutet var att acceptera ett samarbete med Sverigedemokraterna.
Frågan är existentiell för många liberaler. Det är just detta som den avhoppade EU-parlamentarikern Pascal Durand påminner om – att det finns andra vägar att gå.
Durand motiverar sitt byte av partigrupp med att han tillbringat hela livet med att motarbeta de värden som ytterkantshögern står för som nationalism och främlingsfientlighet. Nu när de svenska Liberalerna får vara kvar i partigruppen trots sitt samarbete med SD, vill han inte längre vara med.
Johan Pehrson å andra sidan nöjer sig med att kalla sin nya samarbetspartner för ”en brun sörja”. Det är två olika sätt att hantera den svåra relationen mellan liberaler och nationalister.
Bara en optimist är nöjd med tidernas sämsta val
Pehrson själv menar att väljare och journalister, och inte minst sverigedemokrater, behöver vänja sig vid hans ”mustiga” språk. Nu är det ju inte orden som är Johan Pehrsons problem utan vad de betyder för hans samarbetspartners och för hans parti.
Liberalerna har tappat både förtroende och väljare på vägen, men enligt sin valanalys var det värt det nu när de sitter på ministerposter i Rosenbad. Partiledningen vill nu fokusera på att lyfta fram politiska framgångar i regeringspolitiken.
Om inget annat är Liberalerna just nu Sveriges mest optimistiska parti – hur ska man annars förklara denna glädje över att ha tappat merparten av sina lojala väljare och gjort sitt sämsta val genom tiderna.