Förödande kritik mot polisens särskilda händelser

Det bästa polischefer vet är att kalla till presskonferens och med allvarliga stämmor meddela att en särskild händelse är inledd.

Insatser som gör mer skada än nytta, visar en ny granskning.

Undersökningen är gjord av Riksrevisionen, statens motsvarighet till ”Uppdrag Granskning”, en myndighet vars uppgift är att hålla ögonen på hur vettigt eller mindre vettigt våra skattemedel används.

I dag släpptes rapporten ”Att släcka bränder – Polismyndighetens arbete med särskilda händelser riktade mot grov brottslighet”.

Någonting säger mig att den här studien är det sista som den hårt ansatta rikspolischefen Anders Thornberg, kritiserad på såväl rättvisa som orättvisa grunder, behöver.

Revisionerna är nämligen inte nådiga i sina slutsatser.

En särskild händelse, det vill säga ett sätt att leda arbetet som används vid situationer som den ordinarie polisverksamheten inte är anpassad för, statsbesök, terrordåd, naturkatastrofer, strängt taget vad som helst som är stort och som bryter mot vardagen, kan förvisso fylla en viktig funktion.

De första timmarna eller dagarna efter att ett grovt brott har begåtts är det en god idé att snabbt mobilisera resurser och kompetens.

Rikspolischefen Anders Thornberg.

Att granskningen landar i denna slutsats är ingen sensation.

Man behöver varken vara Sherlock Holmes eller pensionerad polisprofessor som har promoverats till nationalhelgon för att begripa att bevis är en färskvara och att det är en mindre god idé att skjuta upp den inledande insatsen efter ett mord en vecka eller två.

Inte heller nästa slutsats är särskilt överraskande, vilket inte hindrar att den är viktig:

När polisområdena under längre tid dräneras på resurser blir det lokala arbetet lidande.

Högarna med mängdbrott, en kriminalitet som kan drabba den utsatte hårt, växer till Empire State Buildings höjd och trygghetsskapande och brottsförebyggande arbete prioriteras ner.

Det här är nu inte en slutsats som skjuts från höften. Studien är ambitiös.

Alla särskilda händelser de senaste åren har kartlagts, erfarna chefer inom samtliga regioner och på NOA har intervjuats, enkät har gått ut till vartenda av de 95 lokalpolisområdena, svarsfrekvensen var 76%.

Revisionen har med andra ord stabil grund för påståendet att ”särskilda händelser som pågår under längre tid gör mer skada än nytta”.

Jag kan fortsätta rabblas statistik och siffror:

40 procent av lokalpolisområdes­cheferna anser att insatsernas på kort sikt genererar en ”omfattande negativ påverkan” och 50 procent att denna omfattande dystra inverkan gäller på lång sikt.

Vilket inte är konstigt. En chef i låt oss säga Örebro vet att allt bra polisarbete börjar med synlighet på gator och torg och att konsekvenserna blir trista om betydande delar av personalen plötsligt skickas till Stockholm eller Malmö.

Vad säger då myndighetens ledning om arbetsmetoden?

Strängt taget ingenting. Det finns, häpnadsväckande nog, inga samman­ställningar över hur de särskilda händelserna har fungerat, ingen statistik, inga siffror, ingenting.

Det tycks vara med polisens högsta chefer som med politiker, att visa handlingskraft är inte sällan viktigare än att handlings­kraften som visas leder till någonting.

Och om det inte vore nog med elände, har revisionen kommit fram till att bristerna i polisens administrativa system är så stora att det knappt ens är möjligt att mäta effekten av särskilda händelser vid grov brottslighet.

Ursäkta, men vad är det ens som pågår här?

Polisens anslag har ökat med 50 procent sedan 2015, det räcker inte, det klagas på resursbrist, lagar skärpts dag ut och dag in, inte heller det är nog, väck en genomsnittlig polischef mitt i natten ur sömnen och han eller hon kommer att sätta sig spikrak upp i sängen och skrika att verktyg saknas.

Sverige toppar EU-statistiken över dödligt skjut­vapen­våld bland unga män och Invånarna har rätt att kräva betydligt mer av nationens största myndighet än vad den här rapporten ger vid handen.

Rapporten ska för övrigt ses i ljuset av en granskning som Riksrevisionen släppte för en månad sedan och som avslöjade att polisens hantering av mängdbrott är ineffektiv, lokalpolis­områdena är inte tillräckligt bemannade, gränserna för civilt anställda är för snäva.

Jag tillhör inte dem som slentrian­gnäller på rikspolischef Anders Thornberg och kräver avgång.

Han har lika små möjligheter som en Gunnar Strömmer eller en Morgan Johansson att vända utvecklingen över en natt, snabb förbättring med en annan person högst upp i hierarkin är orealistiskt att förvänta sig.

Men det här duger faktiskt inte.

Det minsta vi kan begära är att polisledningen lyssnar på Riksrevisionens rekommendationer:

Utveckla kriterier för när en situation ska hanteras som en särskild händelse, förbättra dokumentationen av insatserna som underlag för framtida beslut om resursförflyttningar, följ upp och utvärdera.

Kort sagt, skaffa er koll på vad ni håller på med.

Tiden är förbi då det räckte med högt uppsatta chefer i blå skjortor och slipsar som efter den senaste serien mord stått med mikrofoner under näsan och med myndiga stämmor deklarerade att nu räcker det, den grova brottsligheten ska jagas, varje sten ska vändas, en särskild händelse tillsätts.

Tiden är förbi då det räckte med att utbrista ”Rimfrost”.