Valrörelse med besk bismak av sexuella övergrepp

Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det är tuffa tider för det politiska patriarkatet i Frankrike. Och värst är det kanske för Emmanuel Macron och hans regeringsparti just nu. Om två veckor går fransmännen till urnorna för parlamentsval i en valrörelse som alltmer präglas av en besk bismak av våld och sexuella övergrepp.

Förra veckan drog Jérôme Peyrat tillbaka sin kandidatur till parlamentet, efter att det uppdagats att han 2020 fälldes för ”äktenskapligt våld” på sin före detta partner. Peyrat kandiderade i det senaste valet 2017 för högerpartiet Les Républicains, men har sedan dess bytt fot och jobbat som rådgivare till Emmanuel Macron. Partihöjdaren och ministern Stanislas Guerini hade dessförinnan försvarat Peyrat och kvalificerat honom som en ”ärlig man” som han ”inte tror är kapabel till våld mot kvinnor”. Guerini fick snabbt gå ut och be om ursäkt för sina uttalanden som möttes av en vägg av kritik, både från partimedlemmar och allmänheten.
Samma politiska resa som Jérôme Peyrat har Damien Abad, minister med ansvar för ”solidaritet, autonomi och funktionsnedsatta” gjort. Abad anklagas för två våldtäkter av lika många kvinnor 2010 och 2011, varav den ena dessutom menar att han drogat henne. Den helt nytillträdde ministern hävdar sin oskuld och hänvisar bland annat till en ledsjukdom som gör hans rörelseförmåga nedsatt. Han påstår att han helt enkelt inte är fysiskt kapabel att tvinga någon till sex. Kritiken mot regeringens beslut att behålla Abad på posten tills vidare har nått orkanstyrka i veckan.
De båda incidenterna ger en bra ögonblicksbild över hur delar av det politiska etablissemanget i Frankrike missbedömt de senaste årens nya feministiska vindar som blåser över landet. Och det sätter Emmanuel Macron i en alltmer prekär position inför parlamentsvalet i juni. Macron kandiderade till presidentposten 2017 med jämställdhet som mandatperiodens uttalade hjärteämne. Inför årets presidentval förnyade han löftet. Trots det har hans tid vid makten kantats av misstankar om sexuellt våld hos några av hans närmaste män.

I veckan inleddes förhören med Nicolas Hulot, före detta tv-personlighet och klimatminister i Macrons regering, som anklagades för våldtäkt och sexuellt utnyttjade av fem kvinnor i en uppmärksammad tv-dokumentär i höstas. Hulot hade vid tidpunkten lämnat ministerposten av andra skäl, men polisanmäldes redan 2008 för våldtäkt av Pascale Mitterand, barnbarn till den förre franske presidenten.
2020 tillsatte Emmanuel Macron sin nuvarande inrikesminister Gérald Darmanin, trots att Darmanin vid tidpunkten stod under utredning för våldtäkt, sexuella trakasserier och utnyttjande av maktposition. Darmanin frikändes senare, trots att han i en sms-konversation med kvinnan mer eller mindre erkänner att han utnyttjat sin ställning för att ha sex med henne.
I tisdags arrangerades en demonstration mot ”le gouvernement de la honte” – skammens regering – i centrala Paris.
Men det är inte bara regeringens företrädare som konfronterats med den här typen av anklagelser inför parlamentsvalet. Tidigare i maj drog vänsteralliansens Taha Bouhafs tillbaka sin kandidatur efter anklagelser om sexuellt våld från en före detta flickvän och minst åtta kvinnor har under våren vittnat om sexuella trakasserier från den högerradikale partiledaren Éric Zemmour.

Fem år efter att hashtaggen #metoo välte internet över ända pratas det allt oftare om att pendeln har svängt i Sverige; att kvinnor snarare har blivit räddare för att anmäla förövare och medier ängsligare för att anmälas för förtal.
I Frankrike, där rörelsen fick något av en trög start, är det som att Metoo därefter aldrig riktigt stannat upp.