Jag bryr mig inte om att ni bara har fem korvar

”Säg att du blev erbjuden mat! Men inte ett ljud till dina föräldrar om hur stökigt vi har det!” ropar jag efter de stackars krakarna när de lämnar huset.

Jag är inte direkt obekväm med att debatten ”vänta på kompisens rum när det är kvällsvard” har fått global spridning. Sverige får ett dåligt namn och det är på tiden. Inte alla i Sverige, nej, men det här handlar inte om 126 000 gick in på Ullevi -85 och en miljon kom ut, alla jag känner och alla du känner har minst ett minne av att sitta vid någons fula legobygge och höra värdfamiljen skramla med bestick och mjölkglas med ålder i botten.

Det är inte en myt om det är sant.

Det är tur att alla tycker olika, ser jag ofta i kommentarer under olika inlägg om nyheter och jag har aldrig förstått innebörden i den meningen. Det är tur att alla har olika frisyrer, har olika smak när det kommer till val av partner och olika favoriter i glasskiosken annars skulle din favorit vara slut varje gång. Ingen mer TipTop till dig, varsågod att äta alla mammors tråk Magnum classic.

 

I en fungerande demokrati är det däremot väldigt bra om de flesta tycker lika om en rad saker. Att mänskliga rättigheter är viktigt kan väl vara ett exempel.
Det kan kännas svårt att vara ensam i en åsikt, som kolumnist är det stundtals plågsamt men också en del av själva yrkets överlevnad. Tur att jag har olika åsikter.

De två käpphästar jag helst sitter på är uppfattningen att barnens kompisar alltid ska få mat och att inget barn ska behöva betala hyra hos sina föräldrar.

En del tycker att det är bra att unga människor lär sig att ingenting är gratis. Jag vågar lova ihjäl mig att om de inte förstått det förr så blir de varse det i samma stund som första hyresavin trillar ner på hallmattan.

Barnens vänner ska alltid bli bjudna, tillfrågade. Jag bryr mig inte om huruvida de åt för en stund sedan, att de snart ska äta hemma, att ni bara har fem korvar, att barnet alltid är hos er. Allt det där är ointressant och irrelevant, de ska få frågan.

Jag är av en sådan neurotisk sort att jag är rädd att kompisarna ska säga att de ingenting fick. ”Säg att du blev erbjuden mat! Men inte ett ljud till dina föräldrar om hur stökigt vi har det!” ropar jag efter de stackars krakarna när de lämnar huset.

 

Enligt etnologen Håkan Jönsson i Aftonbladet den 31 maj så grundar sig icke-bjudandet i en kvarleva från fattiga tider då det var förnedrande för kompisens familj att deras barn inte fick tillräckligt med mat hemma. Jag förstår, men har så oerhört svårt att relatera, jag har filat bort förmågan att känna mig dömd.

Jag skulle kunna få hem en unge med orden ”jag klippte ditt barns tånaglar, de hade krullat sig” och bara konstatera ”Åh tack!”

Om man inte tar emot skuldkänslan så kan den inte bäras.

Jag älskar när barnens kompisar sitter med vid bordet, det har en lugnande effekt på församlingen och det sötaste som finns är de barn som ringer hem innan och kollar så att det inte blir godare mat hemma.

Och om en enda medelklassare mejlar mig om att jag ska tänka på att alla inte har råd att bjuda så låt bli, de som har minst bjuder alltid mest och så har det alltid varit.

Följ ämnen i artikeln