Mamma lärde mig allt utom att gråta
Nu har hennes stora hjärta slutat slå
Min mammas hjärta stannar på en måndag.
Ambulanspersonal anländer och får i gång hennes puls, men hon vaknar inte. Tre dygn senare säger läkarna att behandlingen kommer att avslutas.
Min syster och jag håller mammas hand när de drar ut slangarna, när de stänger av maskinerna.
Flashbacks till barndomen. Att be mamma krama mig lika mycket som hon älskar mig och tappa andan. Att skriva dikter till henne som hon sparar i plånboken och visar för alla människor hon träffar.
Jag minns en annan dikt, från Johanna Thydells roman ”I taket -lyser stjärnorna”:
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.
Jag var så rädd att hon skulle försvinna. Jag var så liten men hade redan blivit övergiven flera gånger. Av biologiska föräldrar och fosterhem och barnhem, av ett helt land.
När jag kom till mamma fanns hon där alltid. Hon levde för mig, hennes kärlek var oändlig.
En dag blev hon ensam med oss, då kämpade hon för två, tre, fyra, fem. Ur trädgårdslandet växte grönsaker varje sommar. I rabatten stod en blåbärsbuske som hon finkammade, varpå hon valde ut de finaste bären till oss och de andra till sig själv.
Mamma gick bara åtta år i skolan, men hon lärde mig om livet. Om människovärde och jämställdhet, om vikten av att studera. Om Elvis Presley och om mat och skor.
Hur lite pengar vi än hade fick vi äta oss mätta och gå i skor som glänste. Vi var hela och rena, det var ordning och reda och det kändes som att ingen visste hur fattiga vi var trots att alla visste.
Jag tänkte att jag inte skulle bli som hon, men det var allt jag blev: Min vurm för färska grönsaker och solvarma blåbär. Mina värderingar. Mina spellistor med Elvis Presley, trots att folk skrattar åt mig. Mina randsydda skor och mitt ordningssinne.
Mamma lärde mig allt utom att gråta, hon grät för mig.
När behandlingen avslutas faller tårarna fritt och det känns som att det aldrig kommer att gå över. Jag famlar runt i en dimma av mörker och sorg, så ensam trots att jag har människor omkring mig.
Min barndom tynar bort. Tryggheten i att veta att mamma minns. Att ringa henne och fråga hur jag var som barn fastän jag vet vad hon kommer att svara.
”Du dreglade så mycket.”
Jag kommer aldrig få höra henne säga det igen.
Mammas hjärta är så stort och starkt att jag inte förstår varför det slutade slå. Jag vet nästan ingenting längre. Förutom att om jag får barn så ska jag uppfostra dem såsom hon uppfostrade mig.
Maskinerna lägger av, sekunderna går, snart är det över. Dimman skingrar sig och jag harklar fram det enda jag klarar att tänka:
När du dör mamma, då tänker jag fortsätta leva. För dig.
Elvis forever
Jag skämdes för att mamma älskade Elvis Presley. Själv lyssnade jag bara
i smyg, tills jag läste en kolumn i Aftonbladet – tidningen jag drömde om att skriva i.
Poporaklet Per Bjurman, min förebild på den tiden, skrev om sin kärlek till Elvis och ”Suspicious minds”. Han konstaterade att det är den bästa låt som någonsin har spelats in.
Det gick inte att gilla Elvis och samtidigt bli Sveriges bästa kolumnist, tänkte jag förut. Den dagen förstod jag att det tvärtom var en förutsättning.