Den hängda Erdogandockan får mig att tänka på Charlie Hebdo
Vi borde förstås ha anat oråd i tid när en riksdagsmajoritet klubbade igenom en ”spionierilag” som kraftigt inskränker den fram till nyligen mycket långt gående svenska yttrandefriheten.
Men en yrvaken journalistkår och valtrötta väljare vaknade helt enkelt för sent. Och här är vi nu.
Med en Natoansökan som börjar likna en förnedringsfars och en hängande Erdogan-docka utanför stadshuset i Stockholm, som dragit in Sverige i ännu en geopolitisk minikris.
”Ett sabotage mot den svenska Natoansökan” menade Ulf Kristersson.
”En avskyvärd uppvisning i omdömeslöshet” dundrade Morgan Johansson.
Och här sitter jag och tänker på Charlie Hebdo.
Det var förra veckan åtta år sedan två jihadistbröder bröt sig in på den uppkäftiga satirtidningens redaktion, mördade tolv människor och rymde i en knapp vecka innan fransk polis oskadliggjorde dem.
Charlie Hebdo hade upprepade gånger publicerat så kallade Muhammedkarikatyrer, men listan på tecknade provokationer är längre än så. Påvar som idkar analsex, politiker i olika komprometterande situationer, kvinnor med burka som räknar bidragspengar i sedlar och mycket mycket mycket annat.
Osmakligt? Nästan varje vecka.
Nödvändigt? Det kan man diskutera. Men något ska man ju ha sin yttrande- och tryckfrihet till.
För ett par år sedan prydde en karikatyr av Erdogan Charlie Hebdos förstasida där Turkiets president lyfte på kjolen hos en kvinna med slöja för att betrakta hennes nakna rumpa.
I Ankara blev man vansinnig så klart, ännu mer vansinnig än man redan var.
Erdogan hade nämligen samma vecka uppmanat turkarna att ”inte handla franskt” och ifrågasatt Emmanuel Macrons psykiska hälsa. Det skedde efter att den franske presidenten hyllat Samuel Paty, gymnasieläraren som dödades i ett attentat efter att ha visat Muhammedkarikatyrer på lektionstid.
Vad den franske presidenten inte gjorde var att be den turkiske despoten om ursäkt eller prata om ”sabotage”. Frankrike är förstås redan medlem i Nato och dessutom en stor spelare på den europeiska scenen. Men själva poängen med grundlagsstadgade rättigheter är som bekant att de gäller också när vinden blåser snålt och läget är inopportunt.
När nu svensk yttrandefrihet genomgår ett stresstest av sällan skådat slag är det intressant att påminna sig om svenska politikers reservationslösa stöd efter attacken på Charlie Hebdo.
Det handlade förstås till stor del om chocken kring attentatet och det bokstavliga beviset på att yttrandefriheten kräver dödsoffer också i Europa.
Tidigare hade det varit lite si och så med att försvara både Lars Vilks och Jyllandsposten för deras publikationer.
Men 2015 blev det en kort tid en självklarhet att kunna förlöjliga och karikera både muslimer, makten och skenheligheten.
Jag minns särskilt hur människor långt ut på högerkanten plötsligt skickade uppmuntrande ord till oss journalister för ”det viktiga arbete” vi gör. Alla var Charlie. Också stora delar av de grupper som konstant kände sig angripna av tidningens teckningar i Frankrike.
Det finns ofta rimliga invändningar mot Charlie Hebdos publiceringar: Måste man tvångsmässigt provocera religiösa grupper som redan lever med diskriminering i vardagen? När övergår ett skämt i ren hets mot folkgrupp?
De här diskussionerna kan bara föras utifrån den gemensamma överenskommelsen att yttrandefrihet är grundbulten i en demokrati. Relativisera och argumentera kan man göra sen.
Det är med andra ord helt ovidkommande om Erdogan-dockan är osmaklig eller om tajmingen med tanke på Sveriges Nato-ansökan är dålig (vilket, så att säga, var poängen med aktionen).
När vi slagit fast det kan vi ge oss på omständigheterna kring just den här situationen.
Så låt mig börja: Är det rimligt att svenska regeringsföreträdare fördömer en kränkning av en auktoritär världsledare i hårdare ordalag än man beklagar nämnde ledares vana att stänga misshagliga tidningar, fängsla oppositionella och stämpla svenska kurder som terrorister lite på måfå?
Frågan är, än så länge, fri.