Bli en sämre människa – det är bra

Innan vi magasinerar året som äntligen självdog vill jag påminna om det kanske starkaste ögonblicket i svensk politik 2015:

En lokalreporter i Sala ringer upp SD-politikern Bo Lindholm, som spridit grundlösa konspirationsteorier på internet, och ­undrar om han inte tycker det är viktigt att vara försiktig och se till att det man delar är sant.

– Så kanske du tänker, men jag kanske tänker med känslor i stället.

Så svarar Bo Lindholm och kapslar inte bara den ”Sverigevänliga” ­rörelsen utan stora delar av samtiden i en enda mening.

För det är inte bara sverigedemokrater som tänker med känslor, det är något vi alla gör. I synnerhet när världen förändras och bär sig åt. Som den gör nu.

Forskningen kring vår benägenhet att tro på konspirationsteorier har tagit fart de senaste åren och resultaten är omtumlande. Mest för att de avslöjat oväntat mycket om hur människohuvuden i allmänhet fungerar. Med eller utan foliehatt. Den typiska konspirationsteoretikern är nämligen inte mindre människa än andra (mer rationellt tänkande individer), utan mer människa. Ett slags övertydlig version av arten, perfekt för studier av människohjärnan - som visat sig vara ”skräddarsydd” för konspirationsteorier.

Vetenskapen har hittat en rad systematiska tankefel där inne. Här är fyra av de viktigaste:

1. Vi söker stora förklaringar till stora händelser.

Våra hjärnor kan ­inte riktigt hantera att världen förändras av ”små” orsaker. Om ett flygplan med 227 passagerare försvinner över havet vill den mänskliga hjärnan att orsaken ska ­vara proportionerlig.

Det här blir besvärande tydligt om man jämför mordet på John F Kennedy 1963 - ett drivhus för konspirationsteorier där sex av tio amerikaner fortfarande tvivlar på att skytten var ensam - med mordförsöket på Ronald Reagan 1981, som inte tycks förbrylla någon (eftersom han överlevde och världen inte förändrades).

Mordförsöket på George W Bush 2005 är inte heller någon omedelbar katt­mynta för konspirationsteoretiker, medan mordet på Olof Palme 1986 kittlar desto fler.

Om vår värld inte förändras utlöses heller inte den här mekanismen i våra hjärnor.

2. Vi är (för) duktiga på att se mönster och samband.

Den här egenskapen är förstås själva motorn bakom den ­moderna människans oerhörda utveckling - den som inleddes när vi började tillaga vår föda över elden och mynnade ut i den vetenskapliga ­revolutionen.

Vi är emellertid för duktiga att se mönster och samband - rimligen för att det naturliga urvalet konsekvent belönat egenskapen under lång tid - och blir lätt övertända i vår ambition att se dem. Man kan säga att evolutionen skapat ett slags ­sudoku-monster.

3. Vi utgår ofta ifrån att det som sker har en mening.

Det här tankefelet är särskilt framträdande hos små barn, som tror att alla handlingar är avsiktliga. Om du tappar en kaffekopp kommer din treåring utgå ifrån att du gjorde det med flit.

Med åren lär vi oss blockera det här ­mentala ”handikappet”. Men det finns alltid kvar där nere på botten av oss själva och vi simmar gärna ner och hämtar det när vi träffar ”den rätta”, förlorar jobbet eller någonting annat där tankar av typen ”det är meningen” kan vara behändiga.

4. Vi söker information som ­bekräftar vad vi redan tror är sant och ­sorterar bort motsatsen.

Det här systematiska tankefelet - förmodligen det starkaste och mest genomgripande i den mänskliga hjärnan - har varit känt sedan 1960-talet. Du behöver väl egentligen bara gå igenom de länkar du delat på nätet det senaste året för att begripa hur det fungerar.

Om du inte alls känner igen dig själv i det här är du olik de flesta andra människor. Det är nämligen samma mekanismer som ligger bakom vår benägenhet att tro på allt från turnummer, horoskop och skyddsänglar till den ­sköra förhoppningen om ett liv ­efter detta. Och den i särklass största konspirationsteorin i mänsklighetens historia: idén om att ­någon sorts gudomlig ingenjör skapat oss och planeten vi bor på.

Jag beklagar om någon känner sig kränkt nu men en Gud som är så duktig på att plantera bevis mot sig själv - och är så orimligt förtjust i skalbaggar - vill inte bli trodd på.

Vi kan emellertid inte utesluta att det universum vi bor i skapats av någon så den inofficiella svenska statsreligionen ”jag tror inte på Gud men jag tror på något” - en nästan komiskt naturlig produkt av den pågående slutstriden mellan den mänskliga hjärnan och logiken - fungerar ett tag till.

Men strunta i konspirationsteorierna, det viktiga här är de systematiska tankefelen vi alla delar. Om du memorerar dem - och kommer ihåg att de även sitter i ditt eget huvud - kan du revolutionera din kommunikation med omvärlden och bli en sämre människa!

Vilket alltså kan vara någonting bra, åtmin­stone när det handlar om logiskt tänkande.

Lästips

Om du vill veta mer om konspirations­teorier och vår benägenhet att tro på dem så har psykologen Rob Brotherton nyligen släppt en uppmärksammad och fängslande bok som heter ”Suspicious minds: Why we believe conspiracy theories”. 

Dokumentärtips

Om du vill se ett stycke verklighet med inslag av både konspirationer och (oerhörda) systematiska tankefel rekommenderas dokumentären ”Making a murderer” på Netflix. Tio timmar kriminaljournalistik med kittlande vändningar.

Följ ämnen i artikeln