Därför är nationalismen mer komplicerad för mig

”Jag kan försöka distansera mig från Israel hur mycket jag vill det spelar ingen roll”, skriver Jonatan Unge.

Jag är något av en nationalist och patriot.

Nu är jag inte helt hundra på vad exakt dessa termer betyder men jag tror mig ha en hyfsad uppfattning om dess innebörd. Det är typ att man tror på nationalstaten och dess gemenskap och att man är stolt och känner kärlek till denna.

En kritik mot detta är att det är ett förbannat fånigt ställningstagande baserat på en massa ologiska känslor. Den kritiken är svår att värja sig mot.

Som kompensation för att jag känner dessa löjliga och luddiga känslor, som ”kärlek”, och att jag tar cred för det som är bra med mitt land så tar jag även ansvar och skäms för det som är dåligt.

 

Om jag känner stolthet för allemansrätten, Celsiusskalan och VM-bronset 1994 så känner jag också skam för Statens institut för rasbiologi, permittenttrafiken under andra världskriget, förlusten mot Danmark nyss i ishockey-VM i Lettland – och så klart den skamliga kapitulationen av Sveaborg år 1808.

Så långt allt väl.

Men nu funkar ju nationalismen så att man egentligen bara ska känna tillhörighet till ett land och här blir det hela mer komplicerat för mig.

För förutom att jag är svensk så råkar jag även vara jude. Och det gör, och nu talar jag enbart för mig, att jag känner lojalitet med ytterligare en nation, nämligen staten Israel. För mig är Israel en garant för att det ska finnas en plats jag kan fly till om mitt hemland plötsligt får för sig att jag och min familj inte längre hör hemma i Sverige.

Nu tror jag aldrig att det kommer att hända.

Det trodde i och för sig inte heller judarna som bodde i England 1290, i Spanien 1492, i Tyskland på 1930-talet eller i Polen 1968.

 

Hur som helst så försöker jag förhålla mig till Israel så som jag förhåller mig till Sverige. Jag gläds åt det som är bra och känner sorg – samt ansvar för – det som är dåligt.

Nu vet jag att många menar att judar inte ska behöva ta ansvar för vad som sker mellan Israel och Palestina och att det är skillnad på jude och israel men vad fan spelar det för roll när ingen annan anser det?

Det är ju inte så att palestinierna på Västbanken och i Gaza refererar till de israeliska soldaterna som israeler, de säger judar. Och det gör medierna och människorna i de övriga arabiska länderna också. Samt den återvändande islamisten från Syrien.

Jag kan försöka distansera mig från Israel hur mycket jag vill det spelar ingen roll, i allas ögon är jag ändå en jude och en israel detsamma. Och kanske är vi också det. I alla fall tror jag att våra öden är sammankopplade.

 

Så hur ser jag på det som hänt dom senaste veckorna? Hur förhåller jag mig till alla de palestinska barn som dödats av bombregnet? Jag tycker det är fruktansvärt och oförsvarbart.

Gillar jag Netanyahu? Nej, men vem fan gör det?

Vad ska man göra åt situationen? Jag har inte en aning.

Situationen är så invecklad och komplicerad att jag inte vet var man ska börja.

Det jag vet är att palestinierna är fullkomligt knullade. Av alla. Av Israel, FN, världssamfundet, sig själva och inte minst av arabstaterna.

De nekas medborgarskap i grannländer de flyr till, de hålls i en evig flyktingstatus, de vräks och fördrivs och föds med drömmar om ett återvändande som aldrig kommer att ske. I sin desperation skjuter de tusentals och åter tusentals raketer som regnar ner över gator och parker där mina vänner och deras barn befinner sig. Och som svar på det kommer bomber och missiler tillbaka.

Jo, jag vet en sak till. Det är att jag är beredd att diskutera allt vad det kommer till Israel och dess agerande. Allt utom dess rätt att existera.

 

Följ ämnen
Israel

Följ ämnen i artikeln