Konstitutionsutskottet fungerar lika dåligt som en gammal klocka

Konstitutionsutskottet  fungerar lika dåligt som en gammal klocka, skriver Oisin Cantwell.

I Konstitutionsutskottet i dag grillades Per Bolund, statsråd och miljöpartist.

Och oppositionen, i varje fall den borgerliga delen av den, kom rustad till tänderna till riksdagens gamla förstakammarsal med väl förberedda frågor.

På åhörarläkaren satt fyra personer. Inget eluttag för datorn på bekvämt avstånd, än mindre uppfällbara bord för journalister. Men så är det inte ofta numera en show här som är värd pressens uppmärksamhet.

Vad kan då finansmarknadsministern ha gjort för ont för att hamna i denna viktiga församling, som sedan 1809 granskar att regeringen sköter sig.

En konstitutionell överträdelse i stil med ministerstyre? Något ruffel och båg som med lite tur leder till en förundersökning alla vet inte kommer leda någon vart, men som det går att spinna på tills en åklagare har kastat den i papperskorgen?

Eller åtminstone någon tveksamhet som mätt med vilken rimlig moralisk måttstock som helst är en smula klandervärd?

Nja. I dyningarna efter att SVT i början på 2019 avslöjade att Swedbank misstänks för penningtvätt i miljardklassen ställde Bolund upp i en intervju i Dagens Industri och tonade ner oroliga spekulationer i finansbranschen om att amerikanska myndigheter tänkte straffa banken med förbud mot att handla i dollar.

Sådana kanoner har jänkarna endast avlossat vid enstaka tillfällen på internationell nivå, förklarade ministern och tänkte troligen inte mer på saken.

Om du inte har hört talas om denna skandal så beror det inte på luckor i allmänbildningen. Ingen annan känner nämligen heller till den.

Men så fick moderaten Mattias Karlsson feeling och bestämde sig för att drämma till med anmälan.

Offentliga spekulationer om sanktioner från en ministers sida? Ajabaja. Kanske rent av drällande av insiderinformation? Det finns faktiskt en lag om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden!

Så nu satt Bolund i mörkgrå kostym och ljusblå skjorta på den anklagades bänk och höll ett inledande anförande i vilket han med myndig stämma påpekade att staten inte tolererar vare sig terrorism eller penningtvätt.

Motsatsen hade onekligen varit uppseendeväckande och det fanns redan där skäl att befara att vi hade en plågsam föreställning framför oss.

Strax under det välvda taket hängde målningar på gamla skepp, broar och flygplan. En fantastiskt vacker klocka gick fem minuter efter.

Mitt emot ministern satt representanter för samtliga partier. När han babblat klart var det deras tur.

En moderat gick ut hårt och ifrågasatte det lämpliga i att ett statsråd uttalat sig, en kristdemokrat följde upp med frågor om var Bolund fått sin information ifrån och en optimistisk liberal spelade ut insider-kortet.

Bolund svarade tålmodigt gång på gång att det var finansdepartementet som briefat honom och lade till, möjligen med spår av sarkasm, att KU tidigare kommit fram till att det är i sin ordning att statsråd deltar i det offentliga samtalet.

I en bättre värld hade församlingen, som är satt på det mycket viktiga uppdraget att övervaka att grundlagarna följs, ägnat sig åt viktigare saker än detta dravel.

I en bättre värld hade å andra sidan utvecklingen av mina skjortor från slim fit till contemporary till classic varit språkliga dimridåer i stil med städaren som blev lokalvårdare som blev hygientekniker.

I den värld vi lever i missbrukas KU. När sossarna har makten använder borgarna institutionen till att jävlas. När högern har makten är det vänsterns tur att tönta sig.

Jag plöjer utskottets senaste årsberättelse. Sida upp och sida ner med utfrågningar ingen minns.

Nog har även viktiga frågor ventilerats. Anders Björcks ”vet hut” till Carl Lidbom under Ebbe Carlsson-affären är en klassiker bland oss om har varit med ett tag.

Inte heller senare tids hallabalo har nödvändigtvis varit betydelselös. Ministären Göran Perssons skötsel av tsunamin och regeringen Reinfeldt och Vattenfalls hiskeliga köp av nederländska Nuon för närmare hundra miljarder är värdiga ämnen.

Men det mesta är deprimerande. Är det inte en moderat som har fått spel för att Magdalena Anderssons sagt någonting om tomma lador så är det en sverigedemokrat som inte gillar att Stefan Löfven påstått att den största delen av immigrationen är arbetskraftsinvandring.

Och, som tidigare påpekats, är inte vänstern ett dugg bättre.

Alla dessa billiga försök att vinna politiska poänger drar ett löjets skimmer över ett av fundamenten i den svenska demokratin.

Förmiddagens elände hade som enda förmildrande omständighet att den var över på 29 minuter. Ordförande, moderaten Karin Enström, meddelade att det var sju minuters paus och att den hemliga delen av granskningen skulle fortsätta i annan sal.

Vi fyra på åhörarläkaren fick bråttom ut i det vackra höstvädret. På Mynttorget invid Riksdagen demonstrerade några armenier.

På väg ut från förstakammarsalen försäkrade jag mig med en hastig blick om att den gamla uret på väggen ännu gick fem minuter efter. Tacksammare metafor för Konstitutionsutskottet är nämligen svår att finna.

Anrikt, men illa fungerande.