Mejla

Wolfgang Hansson

Ingen lek men inte heller armageddon

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Hur allvarlig är egentligen coronapandemin?

Efter ett drygt år har världen 2,6 miljoner döda. Fem-tio gånger fler än under en vanlig influensa.

Ingen lek precis men inte heller armageddon.

Förutom död har pandemin också blottat den sämsta sortens nationalism.

När land efter land stängde ner för ett år sedan och WHO deklarerade en pandemi grep skräcken för ett okänt virus tag i oss alla.

Hur illa blev det då?

Efter ett år kan vi konstatera att covid-19 inte är att leka med men att inte heller den yttersta dagen anlänt för mänskligheten.

I ett försök att sätta skräcken i perspektiv skrev jag i slutet av februari förra året en artikel som påpekade att det fanns andra farliga smittor som också dödade tusentals människor utan att någon verkade bry sig särskilt.

Då visste vi väldigt lite om covid-19. Men det var inte okänt att den vanliga säsongsinfluensan varje år krävde någonstans mellan 300 000 och 650 000 människoliv världen över. Mer precis än så säger WHO det inte går att vara eftersom alla dödsfall orsakade av influensa inte registreras. Årsvariationen är väldigt stor. Intresset för att räkna döda i sjukdomen litet.

Nu har vi levt med covid-19 i över ett år. 2,6 miljoner människor har avlidit i sjukdomen. Av de minst 120 miljoner som varit sjuka har ett okänt antal tusen fått långvariga symtom.

Många sjuka har lidit svårt.

Men det har också skett en tillvänjning. I början förfärades vi av alla döda. Nu har chocken släppt och vi konstaterar mer att över 13 000 svenskar avlidit. Ett virus härjar och vi kan inte skydda oss helt.

Covid-19 är med andra ord en väldigt allvarlig sjukdom, långt värre än influensa, men inte det existentiella hot mot mänskligheten som vissa från början fruktade.

100 miljoner döda

Än så länge är det bäst att tillägga eftersom vi inte vet hur viruset utvecklas med nya, farliga mutationer.

Jämfört med influensa är covid upp till tio gånger dödligare. Men om man istället jämför med spanska sjukan för hundra år sedan ser det inte lika illa ut. Spanska sjukan tog på några år mellan 50 och 100 miljoner människoliv. Dessutom var det unga med hela livet framför sig som drabbades.

För ett år sedan kallade jag pandemin för ett tredje världskrig. Det kan tyckas en aning överdrivet men det var så det kändes då och det är så stora delar av världen behandlat pandemin. Åtgärder har vidtagits som saknar motstycke efter 1945.

De har rentav varit så kraftfulla att de på vissa håll i världen orsakat fler dödsfall än pandemin i sig. Det gäller bland annat barn i utvecklingsländer som på grund av nedstängningar inte fått medicin mot malaria eller vaccinationer mot dödliga sjukdomar.

I den rika världen har många inte fått behandling för andra allvarliga sjukdomar som exempelvis cancer. Dels på grund av uppskjuten vård dels på grund av att människor avstått från att söka vård av rädsla för smitta eller att i onödan belasta sjukvården.

Vi har varit så fokuserade på att förhindra död i covid-19 att vi förträngt att botmedlen ibland kan vara farligare än själva sjukdomen.

Grundbulten i de flesta länders strategier har varit att rädda sjukvården från kollaps. Det har nästan alla lyckats med. Men till priset av utmattad sjukvårdspersonal och en omfattande vårdskuld.

Vaccinnationalism

Pandemin har stuckit hål på mycket av den högtravande retoriken om solidaritet och samarbete, inom EU och med övriga världen.

I början av pandemin var det huggsexa om skyddsutrustning och respiratorer. EU-länder införde exportstopp till andra medlemsländer.

I dag handlar det om vacciner.

Färska siffror visar att EU exporterar miljontals doser vaccin samtidigt som det finns en stor brist inom EU.

Detta är en helt förutsägbar följd av att läkemedelsbolagen så här i början inte hinner tillverka vaccin i den takt som doserna efterfrågas.

Nu höjs röster för att EU ska införa exportstopp till omvärlden. En form av vaccinnationalism som kan slå tillbaka mot Europa på flera sätt även om det givetvis är frestande för valda politiker att sätta den egna befolkningens behov i främsta rummet.

Läkemedelbolagen är beroende av försörjningskedjor i många världsdelar. Om EU stoppar vaccinexport kan andra länder svara med att stoppa export av råvaror som används i tillverkningen.

Dessutom är det först när stora delar av världen är vaccinerad mot covid-19 som flockimmunitet kan nås och vi alla kan återgå till ett mer normalt liv.

Pandemin har också gett exempel på motsatsen. Det är bara tack vare ett unikt internationellt samarbete som världen på rekordtid fått ett antal olika vacciner som kan rädda mänskligheten ur pandemin.

Även när det gäller tillverkning och distribution av vaccin är samarbete långt bättre än en återgång till primitiv nationalism.

Vaccinet är vårt ljus i den annars mörka tunneln.

Publicerad:

LÄS VIDARE