Lyssna, läkare – ditt jobb är att skriva ut starka mediciner
För mig var det stora denna vecka att en närstående person till mig stod på näsan och bröt sin arm.
Denna person, av årgången äldre, som skulle kunna vara min mor, vilket hon också är, var alltså på promenad.
Enligt uppgifter gick hon på en raksträcka fri från hinder av typen: inte särskilt stor sten, random kant eller löv av den blöta sorten.
Urbra sträcka att gå helt enkelt. Trots detta faller hon och skadar sig.
Och då blir man ju orolig för inget säger att någon blivit gammal på riktigt mer än att denna faller raklång utan anledning, på en raksträcka. Tråkigt att inse att allt numera är en potentiellt dödlig situation för den som ser ut och har samma personnummer som ens mor. Hennes reaktion på fallet och skadan var också ny för mig. Efter att ha lyfts till en bänk av några gentlemän, för att i lugn och ro ta in smärtan och chocken, reste hon sig och gick hem.
Först en eller två dagar senare tvingades hon av sina väninnor att gå till en läkare. Just detta var nästan det läskigaste med hela situationen, för det är raka motsatsen till hur vi i vår familj brukar reagera på fysisk skada. Min mor har kört mig i ilfart och typ mot trafiken till Sabbatsbergs sjukhus för att få stopp på en blödning orsakad av en kniv.
Den slant.
Under tomatskivning.
Väl på plats satte en sjuksköterska ett plåster på såret och skickade hem oss.
Plåstret var väldigt litet och sjuksköterskans blick dömande.
Hon, som vilket jag lite subtilt hotat om är min mor, har efter att ha hört mig hosta rekommenderat mig att omedelbart ta mig till akuten.
Vilket jag också gjorde.
Det visade sig att akuten vägrade skriva ut cocillana men gärna bjöd på en utskällning rörande nåt om att ta upp resurser från folk som svävar mellan liv och död.
Okej. Dessa exempel rörde ju bara mig, men tro mig, den allmänna uppfattningen i familjen är att oavsett nivå på skada eller krämpa så ska man söka vård så fort som möjligt.
Hon, som förr tagit sig in på Karolinska via en brandstege på grund av ett möjligt fall av urinvägsinfektion, går nu hem med bruten arm och kollar lite Netflix.
Varför blir alla norrlänningar på äldre dar?
Med norrlänning menar jag att råka såga av sig foten, på sin höjd tillåta sig en suck och sen någorlunda fixa till det hela med hjälp av gaffatejp.
Fallet och oviljan att söka vård gjorde mig orolig men det var det som kom efter som fick mig att bli förbannad.
För när hon väl tagit sig till vården togs hon emot av en doktor som var kort i tonen, sur helt enkelt, och som efter en butter undersökning skickade hem henne med några Alvedon.
Alvedon!
Hahaha, vad fan skämtar du? Eller muckar?
Alvedon?
Vi ska ha morfin.
Och vad är det med attityden, kvackare?
Ta emot en patient och vara vresig?
Vilket sätt!
Det ska jag säga er att efter att jag började med att betala skatt så tar jag ingen skit från servicepersonal. Och jag inkluderar läkare i den kategorin. Även om de fått för sig att patient inte är detsamma som kund. Vad har de fått sin von oben-attityd ifrån? Hur vågar de vara nåt annat än servila mot en? Man blir helt paff över deras fräckhet ibland. Det måste till en rejäl förändring i inställningen och det nu, med detsamma.
Låt mig vända mig direkt till alla er läkare där ute. Lyssna nu.
Om jag röker eller inte har ni inget att göra med, vilket är en fråga man får vid allt från nageltrång till dykarsjuka. Hur ofta jag tränar är också min ensak och våga inte se besviket på mig. Ni har allt för länge överskattat er position.
Det är väl jag som ger er pengar, inte tvärtom, eller hur?
Vad ni däremot ska göra är att le, erbjuda kaffe och skriva ut Xanor när jag säger till.