Mejla

Malin Wollin

”Min rumpa är mitt oälskade styvbarn”

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Det här minns inte ni, men när jag för fjorton år sedan började som kolumnist på Aftonbladet så sa jag i en intervju att jag ”skriver om min röv.”

Specifikt ordet röv därför att jag som barn fått höra ”i det här huset säger vi stjärt” och det kanske inte är älskvärt att vara långsint och obstinat, men vad ska en flicka göra? En del saker sätter sig. 

Det har inte blivit så mycket om rumpan i mina texter, den är trots allt ganska ointressant som ämne. 

 

På ett privat plan är rumpan den kroppsdel som ligger mig närmast och längst från hjärtat. Vi har haft ett väldigt komplicerat förhållande. Och ibland är det faktiskt den enes fel när två träter; jag skyller allt på rumpan och sätter mig på den så att den inte kan prata tillbaka. 

Jag har tittat på rumpan som styvbarnet man fick på köpet. Den fjuniga ocharmiga brölande styvsonen som tar det sista av mjölken och ställer in paketet i kylskåpet så att det ser ut som att det finns mjölk, så ingen köper mjölk i affären varpå stor irritation och invärtes förbittring uppstår. 

Dig har jag fått för mina synders skull. Men nu lever vi här i samma hus, i samma kropp. Du hänger med mig tills jag dör. Hänger i dubbel bemärkelse, eller fyrfaldig bemärkelse när jag har fel slags trosor på mig. Det finns förresten inga rätt slags trosor. 

 

Min rumpa är mitt oälskade styvbarn. Fy så sorgligt allvarligt talat. Jag måste jobba fram ömheten i blicken på den, en förlåtande gungning i taget. 

Det är bara det att den aldrig någonsin har passat in. Alla andra kroppsdelar har levt i symbios, varit i samma skick, bitarna har passat ihop. Men bakdelen har levt sitt eget liv. Död i sitt kött, svag och porös i sitt lynne. Jag är ett tusenbitars pussel med 999 ljusblå himmelsbitar, komplex och underbar javisst, men varför ligger det en stor hudfärgad bit från ett vanvårdat knoppussel i asken? 

Jag kanske fick någon annans rumpa, vi har ju inte ögon i nacken, kanske har det vid ett obevakat ögonblick blivit någon slags förväxling. 

Men man ska vara glad, det är när allt kommer omkring bättre att ha en rumpa än att vara förutan. 

Och vad som är snäppet bättre än att ha en rumpa och vara tacksam för det; är faktiskt att bli äldre. 

 

Som ung kunde jag titta på rumpan över axeln och sucka ”Du borde verkligen se bättre ut.”

Nu, efter fyrtio, infinner sig en sällsam tacksamhet som låter lite mer ”Åh herregud, det kunde varit värre.” För det kunde det verkligen, jag gör absolut ingenting för att hjälpa situationen. 

Jag hade aldrig trott att man kunde bli mer nöjd med sin stjärt bara genom att sitta på den och låta åren gå. 

Ibland gör jag squats, ni vet ”sätta sig i luften” ett par gånger om kvällarna. Men då resultat inte omedelbart inträffar så brukar jag fnysa och tänka att träning är fake news. 

 

I våra försök att trösta den som känner att hon är född i fel rumpa så brukar det heta att rumpidealen har ändrats över tid. 

”Någon gång i världshistorien var säkert din rumpa den som alla ville ha.”

Men det är nog bara halvsant. Det har aldrig hetat ”slappt är det nya svarta.” En rumpa har nog alltid behövt vara ung. Är det då inte ironiskt och en slags poetisk rättvisa att den först som gammal och ful blir förlåten? 

Den platta, gropiga och löst hängande försoningen. 

I love you butt. 

No buts. 

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE