Mejla

Johanna Frändén

Tonläget i Sverige gör att ingen vågar bekänna färg

Publicerad:
Frankrikes president Emmanuel Macron.
Foto: Gonzalo Fuentes / TT
Frankrikes president Emmanuel Macron.

KOLUMNISTER

”Den som aldrig gör ett misstag söker heller aldrig nya svar. Detta eviga letande efter fel är vår nationalsport. Vi har blivit ett land med 66 miljoner åklagare”, muttrade Emmanuel Macron nyligen, hårt kritiserad för pandemihanteringen.

Det var den franske presidentens sätt att göra en pudel och försvara sig samtidigt, en konst nära besläktad med att gå på en inte helt spänd lina. Vi gjorde fel, men vi gjorde vårt bästa.

 

Samma tongångar har inte direkt hörts från den svenska covidcellen där regeringen och Folkhälsomyndigheten med hjälp av nästan komiska krumbukter förnekar alla eventuellt begångna misstag.

Att leta fel är förstås en internationell gren. Frankrike och Sverige har, med helt olika metoder, hamnat nästan helt jämsides i coronaligan över antal döda i förhållande till befolkningen. I Sverige är tongångarna mot forskarsamhället så hatiska att professor Jonas F Ludvigsson på Karolinska Institutet nyligen bestämde sig för att sluta forska på covid-19. Flera vetenskapsjournalister berättade i veckan att de övervägt att lämna yrket efter liknande hat, hån och påtryckningar.

Och efter förra vårens inledande pandemiveckor fyllda av grannhjälp och lägereldskänsla framför de dagliga presskonferenserna får vi konstatera att covid-19 tar fram det sämsta hos oss som samhälle.

 

Det är naturligt att den svenska hanteringen av äldre covidsjuka orsakar både vrede och uppgivenhet. Något skorrade ordentligt i förra vårens retorik om hur andra länder snart ”kommer ikapp” Sverige, som om äldres liv var något som ändå snart ska ta slut.

Men känslor av vanmakt och frustration är inte samma sak som kunskap i sakfrågan. Efter en viss inledande ödmjukhet inför ämnets komplexitet har allehanda tyckonomer trots det valt sida. Inte bara i de politiska aspekterna av covidhanteringen utan också de rent epidemiologiska. Den här vintern är det inte ovanligt att se ledarsidor argumentera för vilka restriktioner Sverige borde införa pronto. Som om detta är en kunskap man kan förvärva under ett års googlande på olika länders kurvor. Att inte ens epidemiologerna sinsemellan är eniga skulle kunna indikera att frågan är lite för svår för någon med bakgrund på Timbro eller SSU att ge sig in i. Men tydligen inte.

Foto: TT
”Det extremt uppjagade tonläget i Sverige tillåter inte att någon bekänner färg”, skriver Johanna Frändén.

Problemet med det nya coronaviruset är att nästan alla har haft fel i sina prognoser. Covid beter sig inte som någon trodde och det visade sig varken vara en massmördarsmitta eller en rejäl influensa. Men det extremt uppjagade tonläget i Sverige tillåter inte att någon bekänner färg. Kan ni höra Stefan Löven säga ”den som aldrig gör ett misstag söker aldrig nya svar” och ha kvar jobbet? Inte jag.

 

Utegångsförbudet mellan klockan 18 och 06 i Frankrike har svårt att få någon effekt på kurvan. Att regeringen duckar en tredje helnedstängning handlar mer om oron för protester än smittotalen. Nyligen rapporterade fransk tv för övrigt att landets senaste totallockdown haft samma effekter som Sveriges frivilliga stanna hemma-uppmaningar.

I början av februari varnade beteendevetare för en stundande ”självmordsepidemi” bland landets studenter, efter mycket oroväckande resultat i en undersökning vid ett av Frankrikes största lärosäten. Grundskoleklasser får inte längre stänga ner om fall av den brittiska mutationen upptäcks.

Två månader är kanske en liten uppoffring att stanna hemma, men under ett år lägger man grunden för hela generationers mentala hälsa och framtid.

Frankrike har långsamt styrt sin strategi mot ett öppnare samhälle, medan Sverige tycks gå åt motsatt håll.
Om några år kommer vi kunna göra en översikt över vad vi prioriterade och inte under pandemin. Vad som hade hälsoeffekt och vad som var pur populism. Och ingen kommer förstås att ha haft fel.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE