Jag är den enda som kan gå i Uppsala

Joanna Górecka

Jag är den enda som kan gå i Uppsala.
Jag brukar konstatera det ganska ofta men jag konstaterade det väldigt mycket här om dagen när en motionerande herre med gåstavar höll på att borra ögonen ur mitt huvud.
Attentatet ägde rum i myllret runt bommarna vid järnvägsövergången på S:t Olofsgatan. Avstånd var en bristvara i trängseln men vi var många som duckade och snurrade pedantiskt för att undvika närkontakt. Den mötande stavherrn vek inte för någon, han ångade på. Ni vet typen. Pandemi-schmandemi, här spatserade han. Nåja, jag tog ett generöst kliv åt sidan för att slippa en krock.

Då bestämde han sig, för att med staven i högsta hugg, klia sig i pannan. Stavspetsen kom farande mot mitt, ändå ganska unga, ogifta stackars ansikte. Mja. Halvunga. Hursomhelst, mitt halvunga, ogifta ansikte undkom stympning med blotta, som man säger, ögat, och snöt därefter ur sig en svit av smädelser. Ganska tyst, visserligen, men satan kallades verkligen till S:t Olofsgatan den dagen.
Gubben vandrade på.

Satan tillkallas ofta under mina promenader. Jag går genom staden med ett argt överskott av gul galla, som jag sväljer om och om igen. Varför är alla så dåliga på att gå?
 

Det talas inte så mycket om hur kassa fotgängare är. Tvärtom, vi som färdas mycket till fots omskrivs gärna som värnlösa offer i vägraseridebatten, medan mamma och pappa, alltså cyklisterna och bilisterna har munhuggits i offentliga rum i åratal. Alla spaltmeter kan göras till en tegelstensantologi av Norénska mått. Alltid samma visa: bilisterna tror att de äger trafiken, cyklister som inte vet om de är fordon eller fotgängare ska vi inte ens tala om. Kriget på trottoaren pågår däremot obevakat, i tystnad. Troligen för att det är ett förvirrande inbördeskrig, de stridande parterna tillhör samma smala lilla trafikled. Det förföriskt svartvita finns inte, alla är syndare, ingen kan vinna.

Men det finns de som syndar särskilt. Jag har katalogiserat min ilska och kan varna för fem särskilt empatilösa arketyper som du (tyvärr) frekvent kommer att stöta på, på Uppsalas gator.
 

Flegmatikern
Den här strosaren verkar först ofarlig, men låt dig inte luras, det här är gatornas lungpropp. Flegmatikern ägnar sig åt det som brukar kallas slow violence. Hen är långsam, går alltid mitt på gatan och orsakar trafikstockning i smala gränder från alla håll. Själva övergreppet mot alla medmänniskor består inte i tempot utan den gemena positioneringen: mitt på vägen. Jag är också sölig ibland men då har jag hövlighet nog att skamset utföra mitt släntrande slickad mot en vägg, som sig bör enligt konstens alla regler. Något flegmatikerna vägrar.

Ångvälten
Viker sig inte en centimeter, går in i dig om du inte flyttar på dig. Kommer troligen lite varje gång någon tvingas rita om sin bana för att undvika kollision.

Plutonen
Flockdjur. En grupp som färdas i en horisontell kedja no matter what. Likt ett militärförband förflyttar de sig taktfast i bredd. Ingen vill lämnas bakom, alla vill vara delaktiga i den skitjobbiga barriäreffekt som plutonen skapar överallt. Särskilt obehagliga att stöta ihop med på vägar där fotgängare och cyklister har tvingats samman på gemensamma smala små tandpetarstråk.

Hälhasaren
Det här är en speciell karaktär som utövar en alldeles särskild typ av fottrafikvåld. Hälhasaren vill inte förnedra sig till att gå om dig. Hälhasaren vill bli framsläppt eller skrämma upp ditt tempo. Därför hasar hälhasaren vid dina hälar tills du saktar ner eller vrider upp tempot. Hälhasaren är flegmatikerns naturliga fiende.

Personer som av någon outgrundlig anledning skyndar sig ilsket för gå före dig för att sen SAKTA NED så fort de passerat

Koleriker. De vill bara vinna.
 
 

Trots att vi går tillsammans hela tiden verkar konceptet kring gatan som en slags gemensam yta, som fordrar empati, flexibilitet och samarbete, ockult för många. Men för oss som tror på någon slags uppoffrande artighetskultur finns Magdalena Ribbings bevingade ord till tröst. Minns när en förtvivlad britt skrev ett brev till Ribbings spalt i DN och bad henne om råd kring hur han skulle bemöta den buffliga framfarten i den svenska kollektivtrafiken, där ingen sa excuse me!!! Skulle han släppa allt och göra likadant? Rusa in i folk och sluta ta av sig ryggsäcken i fullpackade tunnelbanevagnar? Ni hör, människan hade nått förtvivlans rand.
Då hänvisade Ribbing till det goda exemplets starka kraft – alla normalt hövliga ihärdigt måste nitiskt kämpa på, trots brist på gensvar. Martyrskap fordras, helt enkelt. Annars vinner personerna som av någon outgrundlig anledning skyndar sig ilsket för att gå före dig för att sen sakta ned så fort de passerat och du tvingas gå om dem igen.

På Netflix går nu dokumentärminiserien Pretend it's a city och jag grät hulda tårar av lycka när

Fran Leibowitz i första avsnittet pratar om hur dåliga människor är på att gå. Jag håller med Fran om allt. Hatar sport, fattar inte pengar.

Men jag fattar hur man går, det gör jag.