Mejla

Kristoffer Bergström

Min dotter var en dag gammal när vi blev påkörda

Publicerad:
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

36 år gammal är jag med om min första bilolycka. Min dotter Lovisa är en dag.

Vägen hem från BB går över Skurubron, där de spränger i berget och rödgula skyltar dirigerar om trafiken. Tidigt skyltas det om körisk, om att sänka farten och vara alert.

Vi färdas genom höstlandskapet. Jag är storögd som på en uppkörning för att inte skada den bräckliga lasten. Därframme ringlar en orm av långsamtgående fordon, jag bromsar mjukt och det smäller bakifrån.

Knaket är mer än ett ljud, kollisionen är mer än en knuff. Det här angriper alla fem sinnen, det får kramsnö att genomfara ådrorna, elakt och klumpigt och kallt.

Tiden stannar.

Bak ligger Lovisa i sin stol, inbegripen i sitt slumpvisa teckenspråk, en slö trollkarl. Förlossningen gick på 90 minuter. Hennes huvud kom ut klotrunt, ansiktet förvånansvärt likt Stefan Löfvens, nacken spröd som en tulpanstjälk.

Jag hinner inte bli förbannad, intrycken är för många och osorterade för så begripliga reaktioner. Jag flyger, jag kräks, jag svimmar, jag hallucinerar, jag gormar. Saliven blir besk och tunn.

Jag önskar att jag kunde berömma mig själv för mitt rättrådiga agerande, men det är möjligt att jag bara sitter där. Fastlåst i en sekund, en hemsk sekund, en som vägrar passera.

Med snabbrepriser pulserande innanför ögonlocken, det har hänt och händer igen, som om bil efter bil krockar med oss.

Högern krampande om växelknoppen.

Evolutionärt har rädslan gynnat oss. Vid fara släpper binjurarna ut kortisol, adrenalin och noradrenalin som signalerar till kroppen att den är hotad. Du andas häftigare. Blod pumpas ut i musklerna, matsmältningen går ner och onödiga sinnesintryck sållas bort. Blir du påhoppad när du äter en varmkorv så kommer du inte längre känna smak av ketchup.

För stunden kan du bli paralyserad, men kännetecknande för stor fara – verklig eller inbillad – är att den följs av rationella handlingar. Vårt autonoma nervsystem och dess flykt- och kamprespons gör oss till bättre överlevnadsexperter än vad någon vildmarkskurs kan bistå med. Vi kutar, slåss, släcker eldar, ignorerar smärta.

Det klarnar i min skalle också. Vägrenen är smal vid Skurubron på grund av bygget. Vi står med två hjul i körfältet och gör en redan trång passage trängre. Bilar väjer för oss, rusar förbi så nära att det viner.

Jag är oskadd, Lovisa är oskadd, min fru är oskadd, nu återstår att undersöka den andra föraren.

Den 45-åriga kvinnan tycks överväga sitt nästa drag. Hon öppnar dörren varsamt och klämmer sig ut genom en smal springa. 

Hon säger förlåt fyra gånger. Säger att det är en företagsbil, att hon är ovan, att hon tar på sig skulden, att något liknande aldrig hänt. Vi fotar trasiga baklyktor och spindelnätsformade kratrar i lacken. Bagateller. Hon har inte gjort något förfärligt utan ett smärre misstag, hon kunde inte veta vilka som satt i skodan framför. Det är inte lönt att växla in oron till vrede.

Vi byter nummer av försäkringsskäl. Jag säger inget om barnet, om kramsnön. Önskar henne en god dag.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:

LÄS VIDARE

ÄMNEN I ARTIKELN