Det här kan ­vara slutet för människan

Undergångsväder i filmen Mad Max: Fury road (2015).

Människan är utdöd inom hundra år. Suckade virologen Frank ­Fenner sommaren 2010. Sen dog han, 95 år gammal.

Han som trettio år tidigare, en torsdag i maj 1980, stod i Genève och berättade för världen att människan hade besegrat smittkopporna, viruset som hade hemsökt vår art i åtminstone 3 000 år och tagit minst 300 miljoner liv.

Det är lite besvärande att en vetenskapsman som själv varit med och be­segrat naturen, som sett människosläktets styrka, kunde förlora hoppet på det där sättet.

Jag tänkte att han nog bara ville vara lite­ märkvärdig mot slutet. Andas ut en sista rubrik. Eller att han tog spjärn mot dödsångesten. För det är väl egentligen inte döden som skrämmer oss, mer tanken på att alla andra ska leva vidare. ­Utan mig. Det kanske är lättare om man övertalar sig själv att det ändå inte kommer hända så mycket mer.

Men nu börjar jag befara att han hade rätt.

Jag vet inte om du noterat klimatforskarnas nya modstulna tonläge, det där som antyder att det redan är för sent, att det går för fort och att det nu mest handlar om ett vägval mellan lilla och stora undergången.

Om många ska dö eller om alla ska dö.

Det är också ett viktigt vägval. Det är väl därför de fortfarande vårdar det försiktigt optimistiska tonläget, ingen vill döda stämningen nu när så många faktiskt börjat anstränga sig – och utan ansträngningen är vi väl mer eller mindre dömda till stora undergången. Hoppet är fortfarande viktigt.

Så resonerade i alla fall Frank Fenner innan uppgivenheten kom och tog honom. Han ville inte säga vad han tänkte för han tänkte att vi kanske hade en chans om vi trodde på det. Sen slutade han tro. Och det som skrämde honom mest var just klimathotet, som katalysator för allt möjligt mörker. Krig till exempel.

Även om vi inte vet hur många liv ett förändrat klimat kostar så vet vi att massmigration antänder konflikter och sätter världen i gungning och tungt beväpnade världar ska helst inte gunga. Om flyktingströmmarna från Syrien skapat politiska spänningar i världen, vänta tills hettan börjar driva människor på flykt från ekvatorn. Vi kan vara på väg mot ett scenario där miljoner greker, italienare och spanjorer beger sig norrut genom ett Europa som redan nu övar på att lägga taggtråd igen. Klimathotet kan vara en begynnande kollaps för vår civilisation, inte bara i de kuststäder som ska slukas av haven.

Det kantrande klimatets framtid är en värld med fler och större svältkatastrofer, epidemier, konflikter, flyktingströmmar, högre murar och ett mänskligt lidande på en helt ny skala.

Och klimathotet är inte ens det enda hotet, bara det största i en bukett av undergångsscenarion. En del tätt sammanflätade. Den tickade metanbomben under permafrosten, försurningen av haven, befolkningsexplosionen och risken för pandemier i en värld där antalet städer med fler än tio miljoner invånare ökat från 10 stycken 1995 till 31 idag.

Jag känner mig lite som skriet-emojin när jag tänker på det. Eller som en döende Frank Fenner.

Jag skriver från insidan av ett fennerskt skov just nu, det ska medges. Det är mörkt här inne. Det brukar gå över. Och det finns faktiskt undergångsanalytiker som gett oss bättre odds.

En informell enkät bland experterna på en konferens hos Future of Humanity Institute vid universitetet i Oxford gav människosläktet 81 procents chans att inte dö ut innan år 2100. 81 procent är bra, det kan jag jobba med.

Lord Martin Rees, grundare av Centre for the Study of Existential Risk vid Universitet i Cambridge ger människosläktet 50 procents chans att överleva det här århundradet. En slantsingling från undergången men ändå.

Fysikern och chefspessimisten ­Stephen Hawking kalibrerade helt nyligen sin egen redan sorgliga profetia, den som förkunnade att människan har tusen år på sig att lämna jorden om vi ska säkra ­artens överlevnad – Hawkings nya domedagsprognos är nedskriven till 100 år.

Det är väl ungefär här någonstans jag borde vinkla upp den här texten mot en gladare avslutning men det fennerska skovet är inte över.

Har du också tänkt tanken att vi kanske befinner oss på fel sida om Det stora filtret?

Inte?

Då har du nog bara inte hört talas om Det stora filtret, idén om att det måste ­finnas en tröskel där alla eller nästan ­alla historier om liv i vårt universum tar slut.

Så här:

Om vår unga civilisation får fortsätta att utvecklas i stället för att gå under borde vi förr eller senare nå en punkt där vi blir synliga på avstånd. I rymden alltså. Och sen en punkt där vi börjar kolonisera galaxen. Det kan dröja flera tusen år innan vi tar de här stegen men flera ­tusen år är ingenting i en galax där de äldsta stjärnorna är 13,4 miljarder år gamla. Vår egen favoritstjärna solen tändes för 4,5 miljarder år sen så vår hemplanet är ­inte ens hälften så gammal som galaxen vi bor i – en galax som innehåller minst hundra miljarder solsystem.

Det har liksom inte saknats chanser eller tid för liv att utvecklas till civilisationer långt mer avancerade än vår egen och någon av dessa borde med tiden ha koloniserat galaxen. Men vi ser inga tecken på det när vi tittar ut i rymden. Inte ett enda.

Och vi kan unna oss slutsatsen att det måste finnas en tröskel där i princip alla historier om liv tar slut. En punkt någonstans mellan död materia och ­avancerad civilisation som är nästan omöjlig att passera.

Det stora filtret.

I bästa fall finns den där tröskeln bakom oss och det saknas inte otroliga steg på din resa från död materia till varelsen som just nu sitter och läser en kolumn om sin eventuella undergång. Kanske hände det alldeles i början av resan, i ögonblicket där den enklaste formen av liv uppstod – de jättetråkiga prokaryoterna. Eller i mitten av resan när prokaryoterna efter en-två  miljarder år av jättetråkighet plötsligt tog steget till de inte riktigt lika tråkiga eukaryoterna.

Steget från encelligt till flercelligt liv är däremot ingen filterkandidat för det har hänt åtminstone 46 gånger bara här på jorden. Det måste vara någonting som nästan aldrig händer.

Som intelligent liv. Det har ju bara hänt en gång på den här planeten och kanske passerade vi den där tröskeln för bara 300 000  år sen.

Eller så är vi inte där än.

I värsta fall finns Det stora filtret framför oss, någonstans i spannet mellan nu och snart. En punkt där någonting särskilt dåligt kommer att hända.

Eller om det redan händer.

Det är fastslaget att vi befinner oss i det sjätte massutdöendet i planetens historia och att det är orsakat av människan. Det kan inte uteslutas att även vi, eller åtminstone civilisationen vi byggt, går under någonstans här.

Eller så är det vi som är kolonisatörerna. Först och alldeles ensamma i den stora tystnaden.

En ironisk konsekvens av hypotesen är ju att vi ska vara glada så länge rymden är tyst. Om vi skulle fånga upp en signal från en annan civilisation – vilket många hoppas att vi ska göra nu när vi efter 55 års “hobbyverksamhet” fått tekniken och resurserna att börja avlyssna galaxen på allvar – skulle vi omedelbart kunna dra slutsatsen att vi är dödsdömda. Eftersom en signal skulle betyda att tröskeln ligger bortom punkten där en civilisation börjar sända signaler (så där som vi gjort i hundra år) men innan punkten där en ­civilisation blir så avancerad att den syns på avstånd eller koloniserar galaxen.

Tystnaden är vår vän och ändå dagdrömmer jag och många andra om att den ska kapas snart. Det är konstigt.

Men så har ju undergången aldrig skrämt oss som den borde. Den svenske kemisten Svante Arrhenius varnade för den globala uppvärmningen redan för 120 år sen.

Det stora filtret kanske bara är en universell oförmåga att tänka långsiktigt.

Det vore ju inte alls ovanligt av oss att gå under. Åtminstone 99,9 procent av ­alla arter som levt på jorden är utdöda idag.

Men det skulle vara väldigt sorgligt om den första och hittills enda arten i planetens historia som fått verktygen att stoppa sin egen undergång skulle misslyckas.