Gap och skrik eller samförstånd?

De närmaste veckorna måste partierna välja väg

Riksdagens partier står inför ett vägval.

Antingen fortsätter de att gapa och skrika.

Eller också försöker de bli sams.

Jag tror jag vet svaret.

Under den närmaste tiden måste de åtta riksdagspartierna bestämma sig för om de tycker att den förra mandatperioden var en succé eller inte. Och då menar jag tonläget i debatten.

Enligt uppgift skulle bland annat den frågan diskuteras under ett tvådagarsseminarium med den nyvalda S-gruppen i riksdagen.

På pappret finns två vägar att gå.

Antingen fortsätter man på den inslagna linjen. Alltså söker konfrontation även när partierna är ganska överens. Röstar bort regeringen för förslag som man egentligen tycker är bra. Låtsas att en svår fråga kan lösas med en enda enkel åtgärd – trots att alla vet att det är helt omöjligt.

Kort sagt. Gap och skrik och slammer i dörrar även när det inte alls är nödvändigt.

Hur vill partierna ha det under de närmaste åren?

Att fortsätta på den vägen har sina risker. En uppenbar är att demokratin blir sämre, eftersom färre vill delta i den.

I valet för ett par veckor sedan minskade valdeltagandet med tre procentenheter – det är största tappet på mycket, mycket länge. Samtidigt ökade antalet blankröstare till nära var hundrade väljare.

Ytterligare en risk med att fortsätta på den här vägen är att väljarna slutar lyssna när larmet är påslaget hela tiden. Demokratin får sig ännu en törn.

Mot fortsatt gap och skrik står samförstånd. En konstruktiv vilja att bli överens i för landet viktiga frågor.

Rent teoretiskt kunde man tycka att det vore den naturliga vägen i en mycket orolig värld. Krig i Ukraina, överhängande risk för upptrappning av konflikten, galopperande inflation, höjda räntor, energikris, ursvag krona – listan är deprimerande lång.

För väljarna skulle det vara ett tilltalande alternativ. Nationell samling, typ.

Men partierna delar inte den uppfattningen. I alla fall inte just nu.

Väljarna säger i och för sig alltid att de uppskattar samförstånd. Om de fick bestämma skulle landet i stort sett alltid ledas av samlingsregeringar eller så kallade stora koalitioner, mellan S och M.

Men i själva verket överger väljarna gärna partier som inte bara betonar utan också ägnar sig åt samarbete och kompromisser i verkligheten. De betraktas som lite tandlösa och ointressanta.

Partierna står alltså inför ett besvärligt dilemma. Antingen fortsätter de på den inslagna vägen med fortsatt gapande och skrikande och risk för en försämrad demokrati.

Eller också väljer de en ny, samförståndets väg. Den uppenbara risken är då väljartapp, mindre pengar till partikassan och allmänt elände för det egna partiet.

Röksignaler från de olika lägren antyder att partierna gör ett försök med samförståndslinjen.

Socialdemokraterna uppges acceptera att en moderat blir talman. Det gjorde de inte 2018.

Ulf Kristersson har hyllat Magdalena Anderssons sätt att sköta ansökan om medlemskap i Nato. Och meddelat att han redan tillfrågat Oscar Stenström, ambassadör och Magdalena Anderssons statssekreterare för utrikesfrågor, om han vill fortsätta som chefsförhandlare i Natofrågan. Stenström har tackat ja.

Men det där handlar alltså om röksignaler. När frågan ställs på sin spets kommer partierna prioritera att inte vara sams. Det betalar sig betydligt bättre att gapa och bråka. Skrika och spotta.

Det finns dock ett undantag. Om landet befinner sig i en djup och omskakande kris.

Så djup är inte dagens. Än.

FOTNOT: När opinionsföretaget Novus frågade väljarna vad valrörelsen handlade om satte de ”tjafsande och pajkastning” på tredje plats.

Gå med i vår opinionspanel

Vill du vara med och svara på Demoskops undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällsfrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.