En mellanmänsklig lögn skadar inte

På väg till förskolelämning med ett dämpat P1 Morgon i fickan slet sig en mening loss och letade sig hela vägen upp till mitt medvetande. Vad var det de ville att jag skulle höra?

Att ett knippe amerikanska forskare föreslår att egenskapen empati ska tas med i bedömningen för vilka som ska antas till läkarutbildningen.

Ska tas med? Ska?

Och här gick jag omkring och trodde att det var den första delen, det första hindret, den allra första frågan. Innan hypofysen och gallan och bråcket. Att man innan man så mycket som fick kliva över tröskeln var tvungen att ge prov på medmänsklighet och rörelse. Kanske att man fick titta på en bild föreställande en trebent kattunge och svara på frågan om man tycker att det är synd om djuret. Sådana saker.

När man kommer ut på andra sidan efter en ångestfylld vårdupplevelse så är det inte sällan orden man minns. De bra, men framför allt de dåliga.

För det var inte vem som helst som sa dem.

Det är därför det finns en sådan vördnad för läkare. För att de inte bara har kommit in på en svår utbildning och genomfört den och satt sig i skuld och bor i en finare villa än vi. De är och ska vara lite närmare himlen än vi andra.

Jag vattenkammar inte barnen för vem som helst, om man så säger.

Läkare ska med sin förskräckliga handstil skriva remisser om cancer och vårtor och håravfall.

Men de ska också säga rätt saker baserat på en inre kompass där nålen alltid drar mot varmt.

Jag förstår inte hur någon läkare vågar förlita sig på den medicinska kompetensen allena.

I en tid då en hel yrkeskår är på vippen att göra sig själv överflödig och de två första frågorna alltid är ”Har du googlat på dina symptom?” och ”Vad tror du själv?”.

Jag är nog inte den enda, första eller sista förälder som suttit på en brits med ett varmt barn och fått frågan vad jag tror. Vad jag tror? Jag tror att jag dör om du inte opererar bort den oro som hugger sönder mig inifrån.

Internetdiagnoser, 1177, vårdappar och facebookgrupper för folk med samma åkommor.

Vad ska vi ha läkaren till om inte för det mötet. Snälla ögonen, klappen på handen, örat som lyssnar. Det mellanmänskliga, stormänskliga, lillmänskliga och framför allt övermänskliga.

För sjutton år sedan låg jag nyförlöst och skrek av smärta alldeles för långt från larmknappen. Jag skrek så högt att det till slut hördes ut i korridoren.

Människor kom in, de stökade runt, flyttade min säng, allt under tystnad och allvarliga uppsyner.

Jag tittade upp mot en vitklädd kvinna och kved ”Kommer jag dö?”.

”Det tror jag inte”, svarade hon.

Men så var hon inte läkare heller.

Och om ni undrar så dog jag inte.

Men en mellanmänsklig lögn hade inte skadat.


Veckans våta:

  • Uttrycket ”himlen öppnade sig” är nött. Men när himlen öppnade sig i förrgår så var det mitt bästa på länge.

Veckans gröna:

  • När regnet var över gick jag ut och plockade sommarens sista sallad. Och det var mitt näst bästa.

Följ ämnen i artikeln