Ju mer vi umgås, desto mindre gillar jag Norén
Dramatikern Lars Norén är en person för vilken elakheter faller sig naturligt. Hans negativa omdömen om människor är exakta, fantasifulla och ofta svinaktiga: en kvinnlig kritiker är som en smutsig hund, en kulturchef är ointelligent och lögnaktig, en annan det närmaste man kan komma dålig andedräkt.
Så där går han på, medan de positiva omdömena är plattare och allmänna: X är underbar, mötet med Y var lätt.
Jag har umgåtts ganska mycket med Norén de senaste åren. Det blir så när man läser en människas dagböcker. De tre volymerna är på uppåt 5000 sidor, exakt hur många kan jag inte säga eftersom de saknar paginering. Texten är heller inte uppdelad i stycken så det är 5000 mycket tätskrivna blad som det är svårt att orientera sig bakåt i; det är som att blicka tillbaka in i en regnskog.
Norén började skriva första dagboken som ett experiment. Han tänkte dokumentera sin tillvaro avskalat och rent, utan sidoblickar, utan hänsyn till sig själv eller andra. En journal över ett liv.
Boken var full av giftigheter och blev en skandalsuccé. Men en del av offren – som skådespelaren och regissören Thommy Berggren – slog tillbaka eller hotade att göra det. Så Norén mjuknade. I första dagboken var Berggren inget värd, i den tredje får han en kram.
Som journal är dagböckerna misslyckade. Norén är till exempel småborgerligt diskret när han förhandlar om arvoden, inga summor nämns, men skrytsam på ett arrogant sätt när han får pris. Han tar gärna emot 500 000 kronor men är för högfärdig för att tala om vem det är som skänker stipendiet.
De långa filosofiska funderingarna i tredje dagboken är outhärdliga, jag betvivlar att det finns någon som orkat igenom dem.
Ändå är dagböckerna en stor upplevelse. Innehållet är inte avskalat och rent men det är språket. Norén skriver en kristallisk prosa, fräsch och exakt, i stort sett fri från slitna uttryck.
Att skriva 5000 sidor och lyckas undvika slitna ord och färdigtuggade formuleringar kräver mästerskap och lasermässig koncentration.
Det känns märkligt att så länge umgås med en person och tycka allt mindre om honom. Som att lyssna på en fascinerande berättelse framförd av någon som luktar illa. För att tala norénska.