Framtiden närmar sig med oroväckande hastighet

Holkar för starar (till vänster), tornseglare (längst fram) samt göktyta (till höger).

Jag har ett speciellt förhållande till tornseglare – i huset där jag växte upp fanns det när min familj flyttade in ett tjugotal tornseglarbon.

Det är en fantastisk fågel; den lever sitt liv i luften och flyger tio månader i sträck utan att någonsin ta mark. Eftersom arten kan bli relativt gammal, kommer fågeln under ett helt tornseglarliv upp i en imponerande flygsträcka – man räknar med att exemplar som lever i 20 år färdas motsvarande månen tur och retur sju gånger. Topphastigheten ligger på 112 kilometer i timmen, det gör den till en av de absolut snabbaste fåglarna i horisontell flykt.

Men inga hastigheter kan hjälpa tornseglaren fly undan det hot som nu jagar dem.

I Sverige har arten minskat i antal med 35 procent på 25 år, i Storbritannien är det värre än så. Klimatförändringen är en av flera orsaker till minskningen, men även att boställen försvinner. Att sätta upp specialgjorda platta holkar ska dock kunna hjälpa dem hitta nya boplatser.


Jag läser att under den pågående värmeböljan i södra Europa inneburit att tornseglarungar kastat sig ut ur sina bon, innan de varit flygfärdiga, för att undkomma hettan. Den senaste veckan har boende i Sevilla och Córdoba upptäckt hundratals fågelungar spridda på trottoarer och gator, många av dem döda.

Nyheterna om hettan som nu plågar södra Europa ska fogas till alla de andra rapporter om värmeböljor och extrema väderhändelser som vi fått vänja oss vid de senaste åren. Torka i USA, hetta i Pakistan och Indien, att Amazonas tidvis blivit en utsläppskälla – förra sommaren översvämningarna i Centraleuropa, bland mycket annat. Att vänja sig vid det nya går fort. Snart är det det nya normala.

IPCC skrev i sin rapport från i vintras att det fortfarande finns hopp om att undkomma de värsta konsekvenserna av ett klimatsammanbrott, men bara genom ett ”nu eller aldrig”-språng mot ett koldioxidfritt samhälle. Utmaningen var enorm: Utsläppen måste halveras detta årtionde, för en chans att begränsa framtida uppvärmning till 1,5 grader.

Samtidigt detta: Köerna ringlar långa på Arlanda. Och det gör de över hela världen – vid 2030 kommer den konsumerande medelklassen att ha fyllts på med 1,3 miljarder fler människor än i dag.


Enligt de prospekt som fossilbränsleproducerande företag och stater har på bordet, så planeras det för 240 procent mer kol, 57 procent mer olja och 71 procent mer gas än vad som är möjligt för nå just 1,5 grader.

Vad kan vi göra?

”Elflygplan!” ropar någon.

Det är en tanke som är tilltalande. Elflygplan, fossilfritt stål och järnsvamp ska rädda oss. Elflygplan är en fin tanke, att få fortsätta se världen, men ”resa grönt”, som före detta statsminister Stefan Löfven hävdade. Men vi är redan sent ute: I bästa fall kan elflygplanen ha ersatt hälften av alla plan i reguljärtrafik – men bara 15 procent av utsläppen – först 2050. Och det hinner hända saker innan vi kommer dit – flygresandet fördubblas normalt sett var 15:e år.

De ”gröna” investeringarna äts upp av att vi ständigt måste öka vår energiproduktion. Enligt amerikanska EIA kommer vi att globalt sett att använda 50 procent mer energi år 2050. Utsläppen väntas nå en ny högstanivå 2023 och så länge utsläppen ligger kvar på den här höga nivån – och till och med ökar – spelar det mindre roll att den ”gröna” energin procentuellt sett utgör en allt större del av kakan. Fortfarande utgör de fossila bränslena mer än 80 procent av energimixen och så har det varit sedan 60-talet.

Och själva hettan bidrar till det kretsloppet – år 2050 kommer det att finnas 5,6 miljarder AC:s i världen, att jämföra med 1,6 miljarder 2018. Det kommer att fördubbla koldioxidutsläppen från luftkonditioneringsapparater, enligt prognoserna.


Klimatforskaren Michael Mann skriver i sin bok ”The new climate war”: ”Att förändra systemet kräver systematiska förändringar”. Men till skillnad från agerandet under pandemin, då världens regeringar ingrep kraftfullt i människors personliga frihet för att stoppa virusets spridning, är det svårt att skönja. Sanden i timglaset rinner allt snabbare, framtiden närmar sig med oroväckande hastighet.

I mina föräldrars hus bor det inga tornseglare längre, även om en handfull fåglar kretsar kring huset på somrarna.

Jag läser att mer än var tionde fågelart som häckar i de kyliga klimatområdena i norra Europa kommer att trängas undan om klimatet blir varmare.

Jag har sett till att sätta upp två platta holkar häromåret. De är ännu obebodda, men ännu finns ett tynande hopp om att någon flyttar in.

Följ ämnen i artikeln