Fader vår hade schwung – sen ändrade de den

”Jag är inte reaktionär, jag välkomnar svengelska och slang och nyord. Men jag vill att vi värnar våra förr i tiden-ord”, skriver Malin Wollin.

Jag tror inte på Gud.

Dagens trosförnekelse ni inte bett om, men nu fick ni den likafullt. Vi ska återkomma till likafullt.

Jag tror inte på Gud och jag vistas ogärna i kyrkan. Kyrkan är för Guds barn, men om någon jag tycker om ska döpas, konfirmeras, ta sig en fru eller sändas till den sista vilan så klär jag mig i det värdigaste jag äger, skyler mina axlar och dyker upp. Jag beter mig som man ska, men i protest knäpper jag inte mina händer och när böner ska läsas mimar jag helt utan inlevelse. Eftersom jag
är en rebell i hjärtat men samtidigt inte vill att mamma blir arg.

Psalmerna sjunger jag med i så högt jag kan eftersom ingen annan vågar och då hörs bara jag, och tro det eller ej, men kolumnister gillar att vara den rösten.

 

Som barn hade jag Fader vår vackert målad på en bok av porslin hängande ovanför sängen. Hade jag barnatro? Kanske. Men en sak vet jag säkert, jag gillade rytmen i Fader vår. Den hade schwung.

Sen ändrade de den.

Och om det hade funnits magi så var den nu borta.

Om någon ska förlåta mig så ska de göra det såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Annars får det faktiskt vara.

Jag är inte emot att språk utvecklas, det är naturligt och organiskt och dynamiskt. Men då ska det ske med mun mot mun-metoden. Inte tvingas fram för att hänga med.

Jag tror att jag tycker så.

Jag trodde att jag tyckte så.

Tills jag fick höra talas om Svarta listan.

Då visste jag att jag tycker så.

 

Svarta listan, med underrubriken ”Ord och fraser som kan ersättas i författningsspråk” är ”ett redskap i arbetet med att modernisera ord och fraser i författningarna sedan 1988.”

Eller som det kanske kommer formuleras om tjugo år: Hallå svarta listan är liksom en grej som lite olika snubbar pillar med så att kidsen ska haja.

Är det här någon slags reaktion på unga människors resultat på högskoleprovets orddel? Var det någon som trodde att ”olägenhet” är en bostad man inte kan bo i?

Problemet med svårlästa texter är nästan aldrig ord och fraser, om man inte förstår ordet så kan man räkna ut dess innebörd genom kontext.

Problemet med hemska texter är att de är röriga, att de syftar fel, att de består av staplade upprepningar, att de är onödigt långa.

Jag är inte reaktionär, jag välkomnar svengelska och slang och nyord. Men jag vill att vi värnar våra förr i tiden-ord.

Jag tror inte på Gud men jag tror på svenska språkets förmåga att hålla två tankar, två ord, i huvudet samtidigt.

Unna er att åtnjuta lite då och då, alla skall förstå.

Låt min vilja ske.

Likafullt.